crapcrapcrap

Efter en fin festafton i Halmstad börjar det spåra lite fram på småtimmarna.

Johan är uppstirrad som vanligt, och eventuellt så är han även lite frustrerad över att ha blivit utan någon brud under kvällen.
Hur som helst så får han för sig att bevisa för mig hur lätt det skulle gå att våldta någon.
Han böjer ner huvudet, och fäster sin målmedvetna blick på mig.
Sakta men säkert börjar han röra sig mot mig medan han utför något som troligtvis ska likna nån slags porrig/förförande dans.
Till slut står han precis framför mig, och höjer armarna i luften innan han ska grabba tag i mig.

Då tar jag tillfället i akt och riktar ett vänligt men bestämt knytnävsslag mot hans arma pung.

Sedan var den demonstrationen över:





(För den som blev fundersam så ska jag såklart tillägga att den lille gossen inte var seriös med sina våldtäktstankar. Han skulle aldrig vilja, eller för den delen kunna göra nåt så ondskefullt.)

Konversation mellan mig och 118100:

"Finns det fortfarande människor i Tyskland med omnejd som heter Hitler i efternamn?"

"Ja det finns faktiskt några som heter det fortfarande, även om det är ganska få. I USA finns det minst 8 stycken folkbokförda människor med efternamnet Hitler. I Tyskland är siffran ännu större."

går till mig själv.

Som så många gånger förr tog jag bilen in till Värnamo igår.

Halvvägs dit suger en sån där plötslig ångest tag i mig,
en sån där ångest som man får när man anar att man kommer hamna i trubbel;

"Vart fan har jag gjort av bilnycklarna??!"

Detta inlägga är främst tillägnat er som var med i Smögen, av den enkla anledningen att utomstående förmodligen inte finner den här smörjan underhållande.
Men läs gärna ändå.

Här är ett urval av citaten.

#1.
Jag till Johan som har ockupperat toan ohälsosamt länge:
- Hallå?
- ...Mmh... ..
- Skiter du eller? undrar jag.
Johan svarar i ett förtvivlat tonläge;
- ..mMH jag har suttit här jättelänge nu och det är en liten korv som inte vill komma ut..!.

#2.
"Klockan är 19.25 och Henrigd börjar bli gosigt full."

#3.
En uttråkad Malin Svensson under fotbolls VM:
"När jag kollar på fotboll så brukar jag tänka att det är hockey, det blir mycket roligare då."

#4.
En småförbannad Mimmi:
"Jag orkar inte lyssna på Johan längre, han är så ful."

#5.
Daniel kommer ut på balkongen och ser lite frånvarande ut:
- Vart har du varit?
- Ja ha baasat.

#6.
Johan till Henrigd under en vanlig diskussion:
"Käften din mödomshinna"

#7.
Felix vid ett desperat tillfälle under en utekväll:
"Vafan är det bara tjejerna från Värnamo som är så lätta?!"

#8.
Felix igen, vid åtskilliga tillfällen, natt som dag:
"Ä DU DRYLE???", ofta följt av ett litet fniss och sedan " Drryle dryle dryyle!!"

#9.
Henrigd till Edvin som varit inne på toan ett tag:
- Skiter du eller?
- Deet kan man säga!

#10.
En som vanligt uppstirrad och småförbannad Mimmi får lugnande besked av Rijad:
"Mimmi, ta det lugnt. Du ska få kuk."

#11.
Konversation mellan Balkanboy och Jennie:
- Om Johan skulle dö och hans sista önskan var att ligga med dig,
skulle du göra det då?
- Asså...... Jag hade slickat på snoppen lite..

#12.
Henrigds stående kommentar:
"Vi har en zsituatsion."

#13.1 & 13.2.
Malin klämmer uur sig två citat i bakfyllans tecken:
"Jag måste verkligen spy men jag orkar inte."
"Jag orkar inte bajsa mer nu."

#14.1 &14.2.
Vet inte om dessa citat handlar om samma brud, men för allas skull hoppas jag det:
Felix har hittat en brud på dansgolvet, vänder sig om mot Johan och co:
"Är hon en hora eller?"
Senare en kväll då ett byte gått förlorat:
"Hon såg riktigt horig ut. Jag skulle sätta henne på klipporna."

Till slut vill jag ägna lite uppmärksamhet till lilla Mimmi som på nåt jävla vänster lyckades gå ner tre kilo under årets minst hälsosamma vecka.
Grattis!

(detta inlägg skulle publicerats igår/förrgår då det rådde ca 34 graders värme, fyi)


Jag svettas.

Hämta posten, - svettas.
Borsta tänderna, - svettas.
Plugga i en kontakt, - svettas.
Sova, - svettas.
Dricka kaffe, - cpsvettas.

En av de mest störiga konsekvenserna av allt detta svettande är att fingret klibbar fast lite lätt på datorns pekplatta, så att det blir väldigt dåligt glid. Ungefär som att åka skidor på gräs.

Fick ett mejl från fotbollstränarna med en bifogad fil som var döpt till sommarträningsschema.
Gudars skymning i helvetet.
Pfft.!
Skickade vidare det direkt till Skräppost istället för Borttaget.

Bevittnade för en stund sedan hur lillebrorsan efter en lång tids tjat tog saken i egna elvaåriga händer och skaffade facebook. Där han angav 1988 som födelseår.

För övrigt så är jag hemkommen från en fantästisk vistelse i Schmögen (eller Kungshamn som vi egentligen bodde i). 12 stycken mer eller mindre konstant dryla personer i ett fett trevåningshus som spökar lite smått, kan inte tänka mig en bättre kompensation för Hultsfred faktiskt. Återkommer senare med ett inlägg tillägnat våran kära citatlista.

Eftersom bilderna inte kommer att visas upp för allmänheten än på ett tag så bjuder jag på några av mina personliga favoriter till att börja med.




Orkade bara ladda upp en favorit.
Tillägnad Henrigd.

Fan ta er, Hultsfred.

Den här bilden är både bra och dålig, beroende på ur vilket persektiv man ser på den.

Om man vill se en vacker eller bra bild konstmässigt sett så är den förbannat dålig enligt mig.
Men om man vill se en beskrivande och definierande bild, ja då har vi hittat rätt!





Bilden beskriver bland annat:

- 30-årskris
- lillgammal
- hattmissbruk
- ullaredsmode
- 24-årskris
- mystisk marknadsföring
- baby face
- käck
- 27-årskris
- död blick
- smygkristen
- livskris
- spyfärg
- m.m

Fick nog med det mesta där.
Men titta själva på bilden och bara känn vilken sinnesstämning den får er att känna.
'Dyster och uppgiven', kallar jag den för i alla fall.

.

Vad har vi här då?
En ännu en gång utdöende blogg?
Ja minsann!
Dra på trissor!
Dra åt helvete!

Av någon anledning så verkar mina små läsare fortsätta läsa den här smörjan, trots att jag under senaste tiden har uppdaterat ungefär lika ofta som Johan inte pratar om sina outfits.
För det vill jag tacka er med en liten applåd; *liten men kraftfull applåd*.


Vill ägna några rader till min kära syster som tog studenten mitt under ett av moder Jords hittills knepigaste klimakterieanfall. Även vår egen moder verkade lite stingslig på studentfesten här hemma, när hon i förbifarten väser till Ellen "Nu drrrrickerrrr du inte mer..!".
Må du få ett fortsatt lyckligt liv i dannebrogens sluddrande land!

En lite smått rolig incident inträffade för någon vecka sedan.
Såklart var det lillebrorsan som var inblandad.
Mitt favoritoffer.
Jag hade förtärt en fantastisk bakispizza, men orkade endast käka en tredjedel. Resterande två tredjedelar lämnade jag i sin kartong i kylskåpet.
Nästa morgon kommer jag ner i köket och ser att den lilla gossen har lämnat en lapp till mig på köksbordet.



Sparade jag någon pizza?
När han dessutom blandar stora och små bokstäver på lappen?
Självklart inte.
Eller jo, en kantbit.
Helt hjärtlös är man ju inte.

Efter att ha spenderat några arbetsdagar på Pelikanen nu under våren så har mina stackars öron ofrivilligt exponerats för ett av mänsklighetens största misstag (tätt följt av att inte ha infört 18-årsgräns på idominsalva);
De kommersiella radiostationerna.
Efter att ha lyssnat på detta eviga PLADDER i nån enstaka timme så känns dånet från diskmaskinen snarast som en befrielse.
Efter ytterligare en timme eller två är jag redo att amputera bort trummhinnorna, och de få tankar som virvlar runt i mitt huvud är något i stil med "FU, soul sister/brinn i helvetet fireflies/snälla nathalie, go back to the dead/osv".


Sedan finns det en del kul saker med media också såklart.
Till exempel det här lilla "nyhets"klippet.
Skulle vilja utbringa en stor eloge till Aftonbladets reportrar för deras exmeplariska journalistik.
Hoppas att ni är stolta över det ni tillför världen.





Hahaha George Bush, - vilket rövhål!

Blev ombedd av min kära moder, även kallad Märren på senare dagar, att springa ut och rädda ett antal klädesplagg från torklinan då ett föga otippat regn närmade sig.
Snabbt som vinden sprang jag över gräsmattan.
En viss dos adrenalin pumpades genom mina ådror till följd av den frustration jag oftast känner när man får en sådan här order.
Vad jag inte visste var att adrenalinet snart skulle ersättas av små lyckliga endorfiner.

Tha-Daaah!



En, två, eller kanske tre fåglar hade bajsat på Ellens tröja.

Gött!


Ta inte illa upp lilltjejen, jag hade blivit lika glad om det var på någon av övriga famlijemedlemmars tröja som bajset hade uppenbarat sig.

För några dagar sedan så var som vanligt den lille herr Alvarsson på besök här i mitt hem. Enligt tradition så flängde han runt som vanligt mellan skafferi, kylskåp, popcorngömman och tv-skärmen.
Jag kommer för tillfället inte ihåg exakt hur det gick till, men plötsligt har gossen ett gigantiskt hål i sina kalsonger, precis i lagom höjd för att synas över byxkanten och även avslöja en ohälsosamt stor del av hans bakdel.
Så att säga.

Detta var ju i sig inget som kan betecknas som särskilt oväntat eller spektakulärt, när det nu handlade om Alvar Jr.

Nä, det jag kom att tänka på, och som jag tänkte dela med mig av var ett par trosor som jag fick äran att beskåda för ett tag sedan.
I London närmare bestämt.
På Primark ännu närmare bestämt.
Så här såg de ut för att vara exakt:



Detta är alltså baksidan på trosan.
Där kan man ursilja ett hjärta.
Ett väldigt transparent hjärta.

Ni kan ju själva fantisera om vad som kommer bli motivet i den här gulliga ramen.

Om man till exempel mot all förmodan och alla odds skulle behöva böja sig ner någon gång.

Just det.

Då var det äntligen dags att låta omvärlden ta del av Johans spontana musikalframträdande, som några få utvalda fick ta del av en ruggig afton i höstas efter att ännu en badmintonmatch utövats i det lindahlska nästet.

Har försökt att återge texten så gott som möjligt, så att man kan sjunga med om man vill...
Spola fram till 0:53 och luta er sedan tillbaka för att höra på ett stycke ren galenskap.



Hångermedley - Professor Bajs

Min snorre är blå
Felix hy den är grå
och Mimmi Landin, ja hon är ful som få
och Linnea har platta tår,
och Felix har klyvet hår.
Johan är snygg,
men Felix är trygg,
fastän han är stygg

(duh duh duh dum dum)

Mimmi hon är ful och Johan pökar med en gul,
en kines,
ja en kines!
Hon är snygg men ändå ack så ful,
en kines, åh en kines!
Hon är ful (klapp klapp),
så ful (klapp klapp),
men hon är snygg, fel, ful, ful! (?)

.......

Felix (mummel)...varje helg,
han sväljer!
Ja han sväljer!
Felix han är inte rädd att släppa fram
sin snorre,
snorre borre borre!
Den heter Siv (duh duh),
den är explosiv,
den säger Go! Go! Go! Go! Gogogogogogo!

Mimmi hon är ful,
hon är rund och hon är gul,
så äcklig!
Åh så äcklig!
Om man luktar nära luktar hon svett,
(duh duh duh),
hon har inget vett!
Ja hon är så ful! (duh duh)
Och hon är gul! (gul gul)
Och hon är dum, dum, dum, dum! Dumdumdumdumdumdum!

Felix har ett rövhål utav stål,
jag också!
Ja! Jag också!
Åh den alla föremål det tål,
ja det tål!
Ja, ja det tål!

Mimmi är en gris (duh duh),
hon luktar fis (duh duh),
och hon är lila! Lila! Lila! (li-li-li-li-li-li)

(stick)

Linnea Lindahl,
gjord utav mens,
med en farmor,
som lider av demens.
(Hon är död.)
Jag säger förlåt,
brist inte ut i gråt!
Ja, jag vet,
det måste vara svårt.
Men du är äcklig,
avskyvärd som få,
och ibland
så-å måste folk gå!
Gå, gå, gå, gå!

Felix-boy, Felix-boy,
leker med sin toy,
han har ett rack, han har ett rack,
och han bor i barack!
(skratt)

Mimmi Landin,
släkting med svin.
Hon har köpt nya(?) kläder,
ser ut som en second hand-rullgardin.
Hon är vis,
men luktar gris.
Och ett tryne,
som en vä-ä-gg!
Och hennes andedräkt,
den luktar ä-ä-ä(rösten spricker)-ä-gg!


Tack Johan, för att jag får uppleva sådana här saker.

när den är som minst uppskattad.

Det är kväll, jag är trött som en jude efter att ha spelat match osv.
Ser fram emot att gå i däck i min kära säng.
Borstar tänderna och allt annat sånt där tråkigt.
Kan till slut krypa ner under täcket, enbart för att omedelbart flyga ur sängen fortare än Johan hinner dra ett skämt.
Under täcket möttes mina fötter av något kallt och lite smått klibbigt.
Genast dyker bilder på döda möss och liknande upp för mitt inre, vilket var fullt befogat eftersom katten här hemma fångar i snitt fem sådana om dagen.

Kan det vara så överjävligt att katthelvetet har lagt en död mus i min säng?

Med hjärtat i halsgropen och själen halvvägs ut genom ytterdörren så lyfter jag lite i ena kanten på täcket.
Gör sedan plåster-rycket och drar av det från sängen.

Och där, i fotändan av sängen.

Där låg ingen död mus.


Där låg fyra ostskivor.

Japp.

Ost.


Eftersom jag inte har någon direkt ovän här i huset för tillfället så finns det enligt mina erfarenheter bara en misstänkt för detta illdåd.

Stefan Lindahl kallas han för.

Han som även ska föreställa min pappa.

...

Hjälpte lillebrodern att öva på en geografiläxa idag.
När jag skulle ge honom ett tips på hur han kunde komma ihåg namnet på staden Bratislava, så lät det som följande:

- Hmm, du kan ju tänka på till exempel en brat i lava?
- Eeem jahaa..., svarar gossen och jag ser att han inte är med på noterna.
- Du vet inte vad en brat är eller?
- Nä?
- Tänk dig en dryg och bortskämd stockholmare med bakåtslickat hår...

- Ahaa, du menar en gay.


- Ja, typ...


Nu till något annat.
För någon dag sedan såg jag att jag hade exakt 301 vänner på facebook.
Idag har jag 300.

.....

Tror att de flesta håller med om att man oftast blir en smula förväntansfull när man ser att en vänförfrågan dyker upp på facebook. Och även att i de flesta fall blir man lite smått besviken när det är Huanxi Ding Dong och hans vänner från Thailand som har skickat den där förfrågan.
Idag ville Peppe Sparla bli vän med mig.
Jag fick alltså en chans att kompensera för den där förlorade vännen.

Hm, vem kan det nu va som har hittat på nåt sånt där "roligt" namn.., tänkte jag och loggade in.

Åh, grattis Linnea!

Peppe Sparla, en gift gubbe på ca 60-70 år från Italien (ev Sicilien) vill bli din kompiz.

Peppe är medlem i ca 200 grupper på fejan.
Jag kollade igenom dem lite snabbt och kunde konstatera följande:
Ungefär 20 av dem utgörs av olika sidor där man kan kolla på unga, vackra kvinnor.
Resten av sidorna handlade i princip om fotboll och politik.

Förutom en sida.

Den sidan var dedikerad till Pingus italienska motsvarighet.

Ja just precis, pingvinen Pingu.



Här har vi hans profilbid.
Antar att ni kan lista ut att det är alfahannen i mitten som är boven i det här dramat.



(Tänk er detta maffiosogäng, tänk att de kommer vandrande i slowmotion ner för en gata, med solbrillor och sammanbitna miner, precis som i gangsterfilmer, och tänk sedan att vinjettmelodin till Pingu spelas i bakgrunden.)

Det är påskafton.
Det är kalas.
Inte för att hedra Jesus von Kristus, som man egentligen borde, utan för att dagens förfallna ungdomar tar till flaskan så fort tillfälle bjuds.
Å, det är Jul, vi festar!
Å, det är helg, vi festar!
Å, det är en månad till sommarlovet, vi festar!
Å, skatteåterbäring, vi festar!
Å, det är grön gubbe, vi festar!
Å, det är exakt tre minuter, elva timmar, fem dagar och trehundraåttioett år sedan vasaskeppet sjönk, vi festar!

Där blev det ett långt och onödigt sidospår ja, det var egentligen inte det jag hade på hjärtat idag.

Tillbaka till påskafton.
Jag är mitt uppe i någon slags dans, då jag plötsligt finner mig själv uppe i luften någonstans.
Jag känner hur jag slungas liksom i en halvcirkel.
Jag ser hur en dörröppning närmar sig i ögonvrån.
Jag känner att alla former av kontroll är lika försvunna som Ernst Kirschzsxteigers strumpor och skor.
Med huvudet före störtar jag ner mot dörröppningen.
Efter några milliekunder (vilka kändes som minst tre, fyra sekunder) så introduceras mitt pannben för kanten på dörrposten. Vet inte vad dörrposten kände, men mitt pannben kände sig lite smått våldtaget efter deras möte.
Jag både kände och hörde hur det brakade till, och tänkte direkt att "nu är det fan kört. Nu blir jag efterbliven. FAN!"
Men efter att ha legat på golvet och krälat runt i smärtor en stund, och folk hade blivit övertygade om att jag inte behövde åka till akuten, och jag hade fått en ny öl i handen, så glömdes incidenten sakta men säkert bort.

Tills Herr och Fru Blåmärke kom på återbesök.





Goddag, trevligt att råkas igen, dra åt fan så är ni vänliga!

Ja, tydligen så blev även mit knä lite lätt våldtaget av golvet...

På lördag är det dags igen.

Å, Pandan, Henke och Talle fyller 20, vi festar!


Gud välsigne mig.

Linnea beger sig till kineskiosken i Kärnans köpcenter ("köpcenter") för att inhandla diverse produkter.
En del av produkterna var belagda med åldersgräns, och därför frågar den lille asiatiska mannen bakom kassan ifall jag har min legitimation med mig.

- Ha du legitimashon?
- Japp, säger jag och lägger upp mitt id-kort på disken.
Den lille asiatiske mannen tittar på kortet en ganska bra stund innan han ger tillbaka det och jag kan slå in min kod till kontokortet.

Vi väntar på att transaktionen ska gå igenom.

- Ädu redan tjuggo? frågar plötsligt den lille asiatiska mannen med ett förundrat uttryck.
- Äeeh ja..redan?
- Naa du ser ut som kanse sexton shutton, säger han och ler frågande.
- Pffthue... är det enda jag kan klämma fram, och vandrar sedan därifrån med mina varor samt många funderingar som virvlar runt innanför hjärnbarken.

Framförallt så undrar jag varför denne lille asiatiska man, vars hela folkslag aldrig ser ut att bli äldre än sisådär 13 år, är en av de ganska få som ifrågasatt min ålder.?

Ser jag faktiskt ut som en -93/94a?
Eller hade jag bara en bad face day?

Måtte folk tycka likadant när jag har min 40-årskris också.

Var hemma hos familjen Alvarsson för ett tag sedan.
Allt verkade vara som vanligt vid det första intrycket, men man kunde ändå ana att det låg en viss ton av positiv energi i luften.

Kvällen verkade inte vara fullt så mörk.
Kylan verkade inte vara fullt så kall.
Snön verkade inte vara fullt så jävlig.
Lägstanivån på Johans skämt verkade inte vara fullt så låg.

Man kunde nästan förnimma en liten svag vårkänsla i kroppen.

Hur kom då detta sig?
Det var något som jag inte kunde lista ut.

Kvällen gick och jag funderade inte mer på den underliga stämningen. Men hela tiden fanns den där, den lilla strimman av vårkänsla.

Det var inte förrän det var dags att bege sig hemmåt som jag fick svaret på gåtan.
För där, mitt på köksbordet, i centrum av strålkastarljuset från taklampan, där stod den;

Den Första Snödroppen!





Ovanstående text är baserad på verkliga händelser.

Ja. Det stod faktiskt en tre centimeter hög vas med två snödroppar i på köksbordet.

Har haft lite otur på senaste tiden.
Eller ja, otur och otur, jag har väl mer eller mindre förtjänat det.

Skada #1: (Som jag redan berättat om) Mimmi puttar in mig i ett hörn på en tegelvägg. Borde egentligen fått ett spräckt kranium, men eftersom min hud är tåligt som drakskinn så klarade jag mig med ett litet blåmärke. Ett blåmärke som blev väldigt gult istället.



Skada #2: Inträffade i fredags.
Det hela började med att vi av någon dum jävla anledning skulle gå till harrys vid ca kl 01.13.
Väl utanför ingången inser jag utan någon större sorg att jag inte har nåt leg med mig, och även att mitt yttre tydligen inte lever upp till de 20 år jag ska föreställa att vara, då vakten bara fnös åt mig och mina övertygningsförsök.
Johan blir lite irriterad, men muntras upp när vi bestämmer oss för att lägga pengarna på fyllekäk istället.
Sedan vandrar vi tillbaka till festen.
Med 20 meter kvar till ytterdörren trasslar mina skosnören ihop sig och jag stupar till marken likt en skadeskjuten säl.
Förvånad ligger jag plötsligt där på marken och skådar upp i stjärnhimlen.
Senare märker jag att det blöder lite både här och där.
Och ytterligare senare, så sent som igår kväll ungefär, märker jag att det är ganska mycket grus som fastnat i såren.




Skada #3: ?
Jag vet bara att jag ska till Chamonix på onsdag.
Och att jag är mentalt beredd på en fraktur eller två.