pappret från skärselden
Jag har just slutat jobba.
Är trött och sliten.
Traskar den korta, men ack så kalla vägen från café 18 till bibliotekets parkering.
Det är ju så, vill man parkera gratis så får man gå en liten bit extra, inget mer med det.
Sätter mig i bilen.
Vrider om nyckeln och startar motorn.
Justerar reglagen och höjer värmen till max.
Funderar på om jag ska behöva skrapa rutorna eller om det bara är snö på dem.
Sätter på vindrutetorkaren för att kontrollera hur det ligger till.
Det var ingen frost.
Snön på rutan försvann utan problem.
Men trots detta så skymdes min sikt utåt ännu mer än då snön var i vägen.
Likt ett kadaver som fiskas upp ur ett träsk, så drog vindrutetorkaren med sig en rektangulär skepnad från nedre kanten av rutan.
Klev ur bilen.
Ryckte loss den ödesmättade pappersbiten från vindrutetorkarens grepp.
Ta-daaa!
Grattis Linnea (som i dressmanreklamerna),
du har just erhållit ditt första parkeringsböter!
Hurra!
Hurra!
Hurraa! Folkets jubel wooooohoooouuuuuuouo!!!
Visst är det underbart att leva i ett samhälle som är så slemmigt och falskt att det är möjligt att få böter på en gratisparkering?
Men jag ska inte klaga.
Kom undan med 150 riksdaler den här gången.
Hade dock inte blivit ett endaste ynkligt litet dugg förvånad ifall det hade varit en eller två nollor till.
Byfånen, - om konsten att vara helt dum i huvudet
För någon vecka sedan begav sig jag och mina små vänner till Halmstad för att festa till det lite i vår gråa vardag. Festandet var mycket uppskattat från allas sida och resulterade i några färgglada klickar i kalendern. Det skedde dock en liten incident vid pastavagnen (som sålde samveteslöst dyrt käk i förhållande till smaken) utanför utestället, en incident som senare skulle visa sig ändra hela min syn på hur jävla pantad en människa faktiskt kan bli.
Det började med ett vanligt anonymt och monotont fyllesnack i stil med "tjeena läget?joo bara fiint, självdå?sammahääär blabla vart är ni ifrån då?blablablavad heter ni osv". Sedan när vi insett att maten var väldigt äcklig egentligen och ville börja dra oss hemmåt så börjar en av de unga herrerna i det andra gänget att propagera för efterfest.
Eftersom vi inte fann något som helst intresse i detta erbjudande så avböjde vi vänligt men bestämt.
När den unge herrens tjatande fortsatte trots detta så avböjde vi igen, mer bestämt än vänligt.
Då inte detta heller funkade så gav vi oss av därifrån helt enkelt, utan krusiduller.
Vid det här laget så borde man enligt det sociala spelets alla regler känna sig dissad, inte sant?
Men icke. Denne unge herre, som jag härefter kommer att tilldela aliaset "Byfånen", hade tydligen aldrig lärt sig dessa regler. För senare under natten dimper ett sms ner i min inkorg, som lyder något i stil med:
"Tur att man har lite kontakter i värnamo så jag fick tag på ditt nr. tänkte bara kolla igen ifall du inte har lust att ses nu?"
What!? Vad gick fel vid denne människas födsel? tänker jag, gud välsigne denna efterblivne varelse, och lämnar sedan saken åt sitt öde.
Men det slutar inte där.
Ett antal samtal med privat nummer dyker upp under natten, vilka också blir ignorerade.
Och helt seriöst, vilken människa med fler än åtta hjärnceller ger inte upp vid det här laget?
Nästa sms löd som följande:
"Ring mig imorgon så ska du få dig en dejt som du kan minnas."
Vad i helvetets innersta kretsar???
Sms nr 3, senare nästa dag: "Godmorgon linnea. Redo för ditt livs bästa dag?"
Nej. Jag tror faktiskt inte det. Jag börjar inse att här har jag att göra med en människa vars självdistans sträcker sig ungefär lika många millimeter som antalet hjärnceller denne besitter. Nu är jag övertygad om att de går att räkna på en hand.
Byfånen addar mig på fejan, men även där blir han ignored.
En tid senare, i fredags närmare bestämt, så ringer ett okänt nummer. Jag gör misstaget att svara.
Det är Byfånen som ringer.
Jag låtsas inte komma ihåg att jag någonsin träffat denna människoliknande varelse, och drar en klassisk lögn som tvingar mig att bryta samtalet.
Men Byfånejävlen ger inte upp ändå.
Under lördagkvällen dyker nästa sms upp: "Vad gör du chordie?:)"
För det första så har varken jag eller någon jag frågade en aning om vad chordie ska betyda, och för det andra så kände jag att nu får det fan räcka.
Jag svarar: "Du fattar verkligen inte när du är dissad?"
Byfånen: "Nej:( det menar du väl inte"
Jag: "Jag har aldrig menat något så mycket i hela mitt liv"
Byfånen: "Hehe söt du är :)"
Jag: "Hehe ful du är :)"
En stund senare..
Byfånen: "Saknar dig..."
Sedan ger jag upp.
Byfånen är tydligen dömd att för evigt leva i en obotlig dumhet, bortom något jag tidigare skådat.
Hittade några bilder på honom:
Här är han på skolresa i Bagdad nån gång under åk 9. *spexar lite och är helt cRaZy iN bAgDad*
Här är hans körkortsbild..
Inte till bil dock, utan till permobil. Inte för att han är handikappad, utan bara för korkad för att lista ut hur man går..
this is how we do it
Yeah, we draw flames whit our pencils that's cool..............
Återigen så har alltså busskurerna bjudit upp till dårskapsvals. (Vet att bilden inte är tagen igår, tack för upplysningen.)
Använd nu er fantasi och föreställ er scenariot då ovanstående konststycke olyckligtvis fick skåda dagens ljus för första gången.
Jag vet, det går inte.
allt var inte bättre förr,
- Miljön
- Andelen arbetslösa
- Skolmaten
- Det allmäna hälsotillståndet
- Johans skämt (nä skämt å sido, de är fortfarande helt okej.)
- Hastighetsgränsen på vägen till Hånger
- Johans lever
- Bloggafan
- Världsekonomin
- Harrys (sedan i fredags)
- Knappnytt
Med anledning av den sista punkten så lägger jag upp följande gamla knappnyttsklipp, så att de som inte redan sett dem kan få ta del av härligheten.
Till att börja med så har vi det klassiska fjortisklippet:
(Det är ok att hoppa över sången i slutet av filmen om ni har ont om tid (HAH), den är inte så givande.)
Sedan kastar vi oss vidare till klippet angående valet, där partierna presenteras på ett klarsynt sätt. Även här kan ni ignorera sången i slutet:
Det här var alltså ett litet smakprov på forntidens borttappade glans.
Visst, ibland får saker och ting sina små uppsving, så titta på fler klipp om det föll er i smaken.
Gå på Harrys igen om ni har lust, det kan alltid överraska positivt.
Men vem är väl jag att uttala mig egentligen?
Ingen.
Så nu kniper jag min käft för idag.
harrys, -har gjort det igen
Då var det söndag igen alltså. Livet bara springer iväg från oss alla, det är ni medvetna om hoppas jag.
Helgen spenderades till viss del på Harrys, ett beslut som kan ifrågasättas starkt så här med facit i hand. Stället har visserligen levt upp en hel del under den senaste tiden, så vi ska inte känna oss alltför naiva för att vi gick dit.
Denna afton var det dock lika dött som på en solig dag i Sahara / en blåsig natt i Sibirien / en vanlig dag på bloggafan.
Det hela blev ju inte bättre av att jag lämnade kontokortet hemma och hade blott två tjugolappar att livnära mig med under kvällen. Även Sara var utan likvida medel och därför, efter en stunds överläggande, belsutade vi att vår enda utväg var att bli bjudna på en drink eller två.
Detta beslut visade sig såklart vara lättare sagt än gjort.
Jag vet inte om det berodde på att vi helt enkelt är vargfula, eller att det möjligtvis bara stod tre-fyra pers vid baren, men den enda som gav oss någon form av uppmärksamhet var en herre i 25-årsåldern som med 90 % säkerhet led av downs syndrom.
Nog om Harrys och andra ytligheter.
Just i detta nu så sitter något fanskap och loggar in på mitt msn-konto på en dator som är döpt till "Gammal", jag skulle uppskatta ifall denna någon gav sig till känna inom kort, för detta känns jädrigt obehagligt.
(Ifall någon klickade på länken vid ordet "vargfula" och på så vis kom fram till fittkramp.se, så vill jag bara informera om att det är en för mig tidigare obekant hemsida. Jag googlade bara på vargful, och slussades därefter vidare till detta pubertetsnäste. Jag ska dock inte döma ut den här sida ännu, den kan ha potential till att vara underhållande, vilket ska kollas upp; nu.)
(Har nu kollat upp fittkramp.se, och kan meddela att det var, med vissa få undantag, inget annat än ett pubertetsnäste. Som jag trodde.)
f y i
Anledningen till att det var kallt i huset är alltså att jag bor i ett hus som värms upp med hjälp av en vedpanna. Som man måste elda i med jämna mellanrum.
Jag vet att jag borde ha tänkt på det innan, ni dagens ungdomar har väl knappt sett ett vedträ ens. Ni med era ipods och tamagotchis...
Denna vedpanna hade jag i vilket fall inte ägnat en tanke åt.
Nu har i alla fall normal temperatur infunnit sig igen och alla är nöjda.
Mitt immunförsvar verkar visserligen ha tagit stryk under natten, det bränner lite lätt i halsen och mitt huvud känns tyngre än vanligt.
Men jag är nöjd ändå.
äntligen..
För det är just vad det är här i huset idag.
På grund av mig.
Såklart.
Eftersom jag verkar vara roten till allt ont i det här huset.
Anledningen till denna kyla är att de övriga familjemedlemmarna övernattade i Växjö, samt att jag drack en eller två öl för mycket igår.
(Skulle vilja passa på och be om ursäkt för mitt eventuellt odrägliga beteende under gårdagen.)
Jag kommer alltså hem, på nåt jävla vänster, och famlar mig igenom huset tills jag stupar ner i min säng. Sen är det svart.
Tills telefonen ringer vid åttatiden. Jag minns att det är pappa jag pratar med. Han beordrar mig att gå och ge hunden mat, släppa ut katten, eller nåt i den stilen. Jag stapplar genom huset igen och gör något av det han sa, tror jag. Återgår sedan till sängen (som fortfarande var lite varm -yes!) och vaknar sedan vid tolvtiden.
Och det är så förbannat kallt!
Jag inser att jag kanske borde elda innan de andra kommer hem.
Dessvärre kom de hem en kvart senare.
Ellen säger inte hej, utan "Linnea, det är tretton grader här. Vad har du gjort?"
Ingenting, tydligen.
När pappa sedan vid middagsbordet frågar om jag hade somnat om andra gången han ringde, så byts min hjärna ut mot ett stort blinkande frågetecken i neon. Jag bestämmer mig för att chansa och svarar att ja, det hade jag visst gjort. Han suckar och skakar på huvudet, och muttrar något i stil med "stackars hund...".
Till sist så har jag även lyckats dammsuga nedervåningen någon gång under morgonen, när och hur vet jag dock inte. Men jag vill tacka mig själv i efterskott för att jag gjorde det, så att mamma inte behövde släppa loss sin vrede över mig.
Tack Linnea!
Äsch, det var så lite så.
awkwardness i det franska riket
Situationen var som följande:
Det var jag och Moa.
I Frankrike.
På utbytesstudentresa (vilket aldrig aldrig aldrig ALDRIG NÅGONSIN ska förväxlas med studentresa, ifall någon nu skulle råka göra det..).
Till följd av att nästan alla människor i världen är rädda för en sån där pinsam tystnad som lätt kan uppstå i sällskap med mindre välbekanta personer, så umgicks jag och min fransyska en hel del med Moa och hennes fransyska.
För i och med ett sådant arrangemang så kunde de två fransyskorna prata med varandra, och jag och Moa med varandra. Så var alla lyckliga och kunde slappna av för en stund.
Nu föll det sig dock så illa, att min kära fransyska råkade ha en inomhuspool som vi till min stora fasa var mer eller mindre tvugna att utnyttja. Allt annat vore ju en skam... Som tur var så hade jag Moa och hennes lilla trollunge till fransyska vid min sida när det var dags att inta poolen, som just då verkade vara fylld av 20 % klor, 10 % vatten, samt 70 % ångest.
Föreställ er nu följande scenario framför er, tänk er in i det.
Där står vi i poolen.
Jag, Moa, Juliette och Trollungen.
Vad fan gör vi nu?
Vad fan gör man nu?
Vad skulle du gjort i den här situationen?
Leker? Plaskar runt lite? Haha?
Jag vill minnas att vi gör ett tappert försök till att förklara hur "kasta gris" går till, men våra språkkunskper var inte tillräckliga för att rädda oss ur den här situationen. Till slut står vi mest där och kastar oengagerat en boll mellan oss.
Med jämna mellanrum ler vi mot varandra för att försäkra alla om att "vi har det så trevligt så, inga konstigheter med det här inte!".
På morgonen den näst sista dagen inträffade en annan annorlunda situation.
Hela gruppen hade samlats för att åka iväg till något studiebesök, och vi möts av beskedet:
- Vår buss har tyvärr brunnit upp.
En annan sak som brann upp vid det tillfället var min livsglädje, som dittils hållit sig vid liv tack vare vetskapen om att hemfärden inte var långt borta.
med hopp om en ljusare framtid
Bland annat funderar jag över vRFÖR jag kommer åt den där jävla caps lock-knappen 24/7 nu för tiden? :@
Sedan funderar jag över framtiden och liknande ångestladdade/hoppfulla gåtor som brukar dyka upp innanför mitt osymmetriska kranium.
Efter en stund dyker "crapet" upp i tankebanorna också.
Under den senaste tiden har det känts som att vi har något otalt mellan oss, crapet och jag.
När folk har bett mig att uppdatera så får jag bara en känsla av olustighet och ovilja.
Ungefär samma känsla som man fick när man var liten och blev tvingad att leka med en unge man inte gillade (ta inte illa upp Johan).
Jag har helt enkelt inte haft något vettigt att skriva om (om nu det jag skrivit tidigare kan definieras som vettigt). Så idag funderade jag på varför inspirationen har försvunnit lika spårlöst som judarna tydligen gjorde under andra världskriget.
Och så, när jag tittar upp från skärmen och vänder blicken mot öster, så hamnar min julgran i blickfånget.
Jag gillar inte det jag ser.
I början älskade jag den, den spred glädje och julstämning osv.
Men nu liknar den mest en avdankad gammal kärring.
Den stör min vanliga sinnesstämning, som är en viktig bidragande faktor till mitt bloggande.
Så idag åker fanskapet ut.
