crapcrapcrap

Det är en vanlig torsdagsnatt i London.
Jag och min nya familj har varit och utforskat stadens östra delar ännu en gång.
Klockan börjar närma sig 0200 och våra alkoholiserade sinnen börjar så sakteliga uppleva en viss trötthet och en längtan efter en varm säng. Och även efter en portion nudlar med chicken flavour.

Jag och min kompanjon Elin F börjar förbereda oss mentalt inför hemresan (resten av the wolf pack kände hemlängtan tidigare under kvällen).
För ja, det kan krävas en viss mental styrka för att ge sig i kast med Londons busslinjer.
Det är ett system utan dess like, ett nät av rutter som förmodligen bara kan liknas med något som åstadkommits av en dövblind spindel. Förmodligen var det dessutom en kvinnospindel, kvinnor har ju inget anlag för logiskt tänkande, det vet ju alla.

Temperaturen ligger och lurar runt nollan, och vi är väl inte direkt utrustade med kläder efter väder, så vi sätter fart mot buss # 1/ >2 på den långa färd som ligger framför oss i hopp om att få det hela överstökat så fort som möjligt.

Dock så kommer vi aldrig fram till buss #1.
Det blir istället en svalkande vandring dirr till buss #2 från Liverpool st.
Väl framme vid busshållplatsen möts vi av ett evigt väntande på busshelvetet, samt en ung indisk man som energiskt försökte övertyga oss om att "go clubbing" med honom.
Vi avböjde ovänligt men bestämt.

Efter många om och men och haglande svordomar så behagar bussen att infinna sig.
Lyckan över att få bli omgiven av värme igen uppväger det faktum att indiern sätter oss i sätet bakom och och fortsätter propagera för "clubbing" med sin skrattretande indiska accent. (Ni vet, som Dr Bombay. Calle-calle-cuttaaa ooeeeåååee-eeåå!)
Alltför snart når bussen sin slutstation på Oxford street och vi tvingas återigen ut i det arktiska klimatet.
Sökandet efter nästa buss inleds, och slutförs.
Nästa väntan börjar.
Men det är kallt. Alldeles för kallt. Cp-kallt.

Så vi tänkte som så att vi hoppar på första bästa buss som går i rätt riktning och hoppar av när vi kommer till nästa hållplats som kan ta oss hem.
Sagt och gjort. Återigen är vi omringade av bussens hemtrevliga värme.
Och tröttheten tar övertaget.
Aldrig har en axel utgjort en så förträfflig kudde.
....

Jag hör frånvarande hur Elin med viss skepsis i rösten frågar "Linnea, ska vi inte hoppa av här?"
Öppnar ögonen och slänger en blick på mörkret utanför. Tycker mig kunna urskilja kylan.

"Nä."
"Okej.."

Men ack! Det skulle vi visst ha gjort.
Nästa gång vi vaknar upp ur vår bussdvala inser vi direkt att vi befinner oss långt åt helvete ute i förorterna. Vi kastar oss av bussen och försöker desperat ta reda på vart fan vi har hamnat.

I zon 4, visar det sig.
Utan kontanter till taxi.
Med busskort som bara gäller i zon 1-2.
Heeeh.

Efter att ha vandrat runt som hopplösa och övergivna sommarkatter i ett eskimåsamhälle i en halvtimme, så får vi till slut syn på en eventuell räddning.
Snuten!
Serve and protect ffs!, tänkte vi och knackade på bilrutan.
Med tindrande rådjursögon förklarade vi vår situation och väntade på räddningen.
Men den kom icke.
Poliserna förklarade en lämplig färdväg tillbaka och drog sedan därifrån.
Vi var på god väg att förlora allt hopp om både mänskligheten och att någonsin få komma hem igen, när vi plötsligt ser ett ljus på den mörka horisonten.
Det var inte soluppgången.
Det var poliserna som hade tagit sina små förnuft till fånga.
Inte kunde de väl lämna två ungmöer ensamma ute i den bittra londonnatten?
Nehej då.
De återvände och lät oss åka med tillbaka till den mer lämpliga zon 2, och lämnade av oss vid en bankomat.

Ännu en bussfärd (i vaket tillstånd) samt en taxiresa senare var vi äntligen på hemmaplan igen.
Runt 0500 kunde vi äntligen krypa ner i vår halvskabbiga, men ack så efterlängtade säng.

Här sitter jag och bläddrar igenom mina gamla mobilbilder i brist på annan underhållning.
Den lilla byn Mwoungba i sydvästra Afrika har förmodligen bättre uppkoppling till internet än detta gudsförgätna Starbucks.
Men som vi vet så för ju det onda alltid något gott med sig (vi vet även att detta är en stor lögn såklart), och i detta fallet så hittade jag det där "goda" bland de gamla mobilbilderna.

Damer och herrar, dvärgar och färgblinda, fula och glasögonormar; håll i er!





Ta-daaaah!

Ja, ni kan tro era ögon, det är sant!
Era blickar vilar faktiskt på K. Jönssons röv.
Mycket riktigt.
Med konturen av kammen väl synlig på vänstra stjärthalvan.

Varsågoda.

Jag tänker inte ursäkta mig för den låga frekvensen på inlägg under senaste månaden.
Jag har faktiskt varit upptagen.

Kan väl börja med att informera den nyfikne om att vi nu har flyttat in i vår kära lägenhet, varit på IKEA och köpt nödvändiga homestylingprodukter såsom färgglada plastmuggar att ha våra tandborstar i.
Självklart fick jag "välja" färg sist.
Vilken färg fick jag?
Gul.
Fan.

Nåväl!

Jobb är väl också i princip kirrat.
Lyckades allihop nästla oss in på en flashig cafékedja, jag kommer alltså jobba på ett motsvarande Café 18, fast på engelska då. Dags att börja träna upp smilbanden igen. -.-

Vad har vi haft för oss annars då?
Jo, vi har bland annat flyttat runt på tre olika hostel, vilket innebar att släpa sammanlagt 10 resväskor i storleksklasserna ganska otymplig till självmordsframkallande obehändig, runt i tunnelbanesystem och uppför otaliga trappor.
Konsekvenserna av detta består till 90 % av svett.

Vi har varit på lägenhetsvisningar över hela riket, bland annat hos ett gäng polska horor som sprang runt i playboymorgonrock och med en rykande cigg som accessoar. Detta härliga gäng skulle vi sedan få bo grannar med under två veckors tid i väntan på att vår betalning till lägenheten skulle genomföras.

Denna betalning bjöd också på en trevlig anekdot; 110k skulle överföras till ägaren.
Vi sitter på vår mäklares kontor och försöker lista ut hur swedbanks tjänster för internationella överföringar fungerar. Fyller i lite nummer här och där och litar på att systemet är tillräckligt genomtänkt för att det inte ska gå att göra fel.
Plötsligt börjar den ena virusvarningen efter den andra att blinka upp på skärmen, med röda trianglar och dödskallemärken tätt följda av varandra.
What to do?
Äh, vi litar på swedbank.

Kör i vind! Skepp ohoj! Ett fartyg kommer lastat med £10000! Lycka och välgång!
(Pundet låg i alla fall på 10,nånting så vi gjorde en förbannat bra deal, vilket jag ska berätta för min lille snåla fader många gånger om.)

Och se där ja, två veckor senare är vi en lägenhet rikare.
(Ja vi kanske är lite blåsta som betalar hyran 6 månader i förväg, men vi pallade inte leta mer.)

Sen har vi ju hunnit med att ta en öl eller två. Eller tio.
Första kvällen kommer ett gäng fram och frågar ifall jag säljer kokain.
Vet inte hur jag ska tolka det riktigt, trodde inte att jag hade knarkdealar-looken, men tja.
Hade väl kanske inte borstat håret eller nåt.
Jag har även drabbats av två av mina topp-10 värsta bakfyllor ever.
Första gången tvingas jag hoppa av från tuben på en relativt folktom perrong för att ställa mig och kalva i ett noga utvalt hörn.
Andra gången tvingas jag återigen uppsöka ett ställe som var mer eller mindre avskilt från allmänheten för att lätta på trycket i strupen.
Men får man vara i fred under dessa kritiska stunder i livet? Nej.
Ett litet kid (människorbarn, inte rådjur) på cirkus tre år kommer cyklande, stannar en bit ifrån mig och flinar ikapp med solen (20 grader i oktober woho! fu swe), innan han cyklar vidare. Skrattandes.

Nu fryser jag snart fingrarna av mig inne på starbucks där de verkar envisas med att ha airconditionmaskinerna inställda på -11 grader. Ska istället bege mig ut i det återigen ~18-gradiga vädret.

Hörde på ryktesväg att Oslo stoltserar med hela 5 grader idag!
Där fick ni för att ni lät eran girighet styra! Heuheuh!

update kommer snart.
när jag har fått en vardag att falla tillbaka på.
då ska jag berätta för er små barn!
om lägenhetsvisningar hos ryska horor,
om hur man klarar sig på ensam hand utan mobil,
om hur man skaffar svarta jobb,
om massa mer saker som jag inte hinner skriva upp för nu ska vi gå från starbucks (där vi snyltar internet och laddar ner det nödvändigste) för vi sitter precis under en fläkt och har suttit här i två timmar och fryser arslet av oss så ska ut till den 16-gradiga värmen på gatan istället okej det var allt så länge auf wiedherzen

Idag spelade jag fotbollsmatch.
Den störigaste jag spelat på länge.

Utgångsläget var följande:

- vi (kära HIF dam) spelar i division fem.
- vi ligger tvåa i serien.
- etta ligger smålandsstenar.
- dagens match, den tredje sista, spelas mot just serieledarna.
- vinner vi den här matchen har vi fortfarande chans att vinna serien (hörde jag på ryktesväg iaf).

Det är alltså en ganska viktig match.
Lite av en inofficiell final skulle man kunna kalla det.

Vi går in i matchen med inställningen att det kommer bli grisfotboll.
Vi kommer förmodligen att vara underlägsna, men är beredda att kämpa för kung och fosterland.
En taktik som ofta funkat förrut, och därför var vi vid ganska gott mod då startsignalen ljöd över Västra Mo IP.

Spelet kom igång och det kändes som att vi hade oväntat mycket kontroll över spelet.
Vår backlinje stod stadigare än berlinmuren gjorde under sina glansdagar, och man kunde ana att en viss psykisk svacka infann sig hos våra motståndare.

Plötsligt, 10 minuter in i matchen, slår Linda "Ångvälten" Kårhammer till från sin högerkant. Hon köttar ner hela deras vänsterflank och dräper in ett befriande ledningsmål. Lyckan sprudlade och hela laget verkade få en mental redbull-shot genom detta välsignade mål.

Det skulle dock inte dröja länge innan solen i våra sinnen gick i moln.
Vid ett kritiskt läge i vårt målområde så inträffar ett smärre missförstånd samt en jävligt olycklig träff på bollen.
Vi gör självmål.
Helvete!

Men ack nej! Detta är inte tillfälle för att hänga läpp!
Vi tar tag i situationen, och kommer in hyfsat i matchen igen.
Motståndarna verkar bli mer och mer frustrerade, trots sitt gratismål.

Efter halvtidspausen blir jag mer eller mindre knivhuggen i hälsenan under ett inkast på bortalagets planhalva. Smärtan är nästan förblindande och jag lägger mig ner och hulkar lite smått i någon minut.
När jag slutligen reser på mig och blickar över planen så ser jag hur Smålandsstenar gör sig redo för avspark igen.
"Wtf?"

Tydligen står det nu 2-1.
Praise the Lord.
Allah akbah.
Sweet baby Jesus.

Hoppet hade återvänt.
Vintern var över i Narnia.

Paniken infinner sig hos våra gäster.
De skriker och grälar på varandra.
Tränaren gastar på sina spelare så att hans blodådror säkerligen syns från Treriksröset.
I takt med att hans spelare börjar lipa så känner vi själva hur segervissheten börjar sprida sig bland oss.

Skulle vi verkligen ha turen på vår sida?
Skulle vi vinna denna ödesdigra match?
Skulle vi kanske till och med kunna vinna serien till slut?

Nej.

Vi gör istället ytterligare ett självmål.

4 mål.
2-2.
En futtig pinne.

Förbannat.

Som alla vet eller inte vet, så ska jag snart ta mitt pick och pack och släpa min röv till London. Därav så har jag börjat på detta mer eller mindre oöverskådliga projekt som i folkmun kallas för flyttstäd.
I det här fallet handlar det nog mer om en totalsanering.

Jag har redan klarat av omgång ett av klädutrensning, så nu är det väl bara tre, fyra gånger kvar av det momentet.
Dagen till ära tänkte jag ge mig på "grovstädning", vilket ungefär innebär att dammsuga lite (mycket) mer noggrant än vanligt. Till min stora glädje bestämde sig både mor och far för att åka och golfa, äntligen har jag hittat ett ypperligt tillfälle att rensa ut alla spår av min alkoholförtäring som jag gömt undan på olika ställen i rummet.

Jag är väldigt glad över att jag tog detta tillfälle i akt.



Kanske inte ser så överväldigande ut, men med tanke på att min kära moder ganska nyligen (okej, ett år var det nog iofs) fick acceptera att jag dricker annat än folköl, så kändes den här synen som ett lite väl stort steg.
Speciellt med tanke på att spritflaskorna säkerligen är fyra, fem år gamla.
Och whiskey...näe.

Nu ska jag bara ner till återvinningsstationen i centrala Hånger (haha) och smussla undan allt detta utan att någon av päronens bekanta lägger alltför stor uppmärksamhet vid mig.

Eftersom alla känner alla i den här lilla bebyggelsen så är väl oddsen...sådär.

Ett outtömligt flöde av snor har runnit genommin näsa idag.
På två timmar använde jag upp fem näsdukar.
När jag rör mig runt i huset måste jag med jämna mellanrum uppsöka närmaste handfat för att inte snora ner golvet när det uppstår ett oväntat panikflöde.
Jag nyser så mycket att jag börjar bli smått illamående, och som grädde på moset så rinner det även i ögonen.

För det första, har någon människa någonsin ätit mos med grädde till?
Och tyckte denne någon isåfall att det verkligen var så gott att det förtjänade att få en sån här klyschig fras uppkallad efter sig?
Jag tvivlar på det.

Anyway, detta tärande hälsotillstånd beror förmodligen på två saker.

1. Jag har utvecklat en dammallergi.
Jag städar rummet ungefär lika ofta som Felix uppdaterar i dryle.blogg.se.
Eller tja, det har ju inte hänt ännu, så jag städar visst ganska mycket mer.
Men ungefär lika ofta som bloggafan uppdateras i alla fall.

2. Jag är allergisk mot katter.
Det är tydligen vetenskapligt bevisat.
Och lillebrorsans katt har visst sovit på min kudde under dagtid.
Sedan sover jag på den under natten och andas in hans förrädiska partiklar.

För att rädda mitt eget psyke från att förstöras av alla snörvlingar så måste jag ju göra något åt saken.
Städa, samt byta sängkläder verkade vara ett bra första steg.

Ca fem minuter in i städningen funderar jag på att börja skriva mitt testamente istället eftersom allt uppvirvlande damm såklart inte gör saken bättre.

Men istället knåpar jag ihop min egen gasmask.



Mössan är till för att hindra elakartade partiklar från att sätta sig i håret.

"Å vad löjligt, inte så farligt med lite allergisymptom.." tänker kanske en del.
Men jo, detta är fan jobbigare än den värsta bakfyllan.
Jag var tvungen att gå ut på verandan tidigare och lägga mig i fosterställning, för jag visste helt enkelt inte vart jag skulle göra av mig själv.

[|:'(         (ledsen herre medd hatt, som jag kom på själv nu)

Här sitter jag och lyssnar på Spotifys för övrigt värdelösa radio, helt oskyldig. Så dyker den här mardrömmsbilden upp.
När jag ser sånt här blir jag rädd.
Jag vill inte tillhöra samma art som de här vildvittrorna.
Jag skäms, å hela mänsklighetens vägnar.
Mina tankar går till deras förfäder, som slitit och kämpat. Genom inbördeskrig och svält och diverse annan misär, för att kunna föra sin släkt vidare genom historiens gång.
Till vilken nytta?
Ingen alls.
Det slutade med dessa två flottfläckar på mormors egenhändigt virkade spetsduk.





Måtte någon sparka dem i äggstockarna så att deras gener aldrig mer får skåda dagens ljus efter att de själva erhållit en enkelbiljett till skärseldens mörkaste vrå.

(Vet att det finns en liten klang av kristen-surkärring-som-har-14-katter över det här inlägget. Det skiter jag i.)

5. Dagisfröken. Man måste handskas med diverse ointelligenta, snoriga barn som bara vill ha, ha, ha och ingen ge, ge, ge.

4. Obduktionstekniker. Slafsa runt i döda kroppar. Huä!

3. Slaktare. Slafsa runt i stackars oskyldiga döda djur för att sedan göra hamburgare av dem. *klöks*

2. Avlivare. Finns nog ingen sådan titel egentligen, men jag syftar på de som sysslar med elektriska stolens tekniska funktioner unt so weiter.

Och på första plats...*trumvirvel*.....




1. Brevbärare!


Tänk själv, att näst intill dagligen under sommarhalvåret bli exponerad för djävulens avkomma i var och varannan brevlåda;

tvestjärten.

Fick ett trevligt meddelande när jag kollade igenom lite bilder på min kamera.







Ingen blev förvånad va?
Inte jag heller.
Dagarna består nuförtiden mest av att komma på nya sätt att driva med varandra i det här hemmet.

Just det här lilla pranket gick väl sådär kanske.
Med tanke på att bild nummer tre, som skulle likna en hand som räcker fuck you, mest liknar en uppochnervänd snopp med dubbel uppsättning av pungkulor.

Tror att Hannes insåg det också, eftersom han lade till följande bild för säkerhets skull.

Här kommer en liten kortfattad, dyster lägesrapport:

Det finns inte en enda liten själ i hela socknen som kan tänka sig att hoppa in och jobba åt mig på lördag.
Därför kan jag inte åka på Way out West.
Därför kommer jag säkerligen gå ut i Värnamo på fredag.
Och då kommer jag dessutom att få jobba bakis på lördag.

Jag har bränt mig idag.

Jag ska snart betala in en smaskig förseningsavgift till skatteverket på 1000 riksdaler.
Robin Hood, vart fan är du när man behöver dig? (Det är räven jag menar, den enda äkta Robin Hood.)
Dessutom hinner jag eventuellt inte skicka in löneunderlaget i tid, vilket resulterar i att lilla, jävla Linnea står delvis utan lön den 25e.

Det är fan getingar och insekter överallt.
Hela tiden måste man vara på sin vakt och vara beredd att fly eller fightas.
Till exempel så svalde Felix eventuellt en geting idag.

Och i detta nu sitter det två flugor och pökar 30 cm till höger om mig.

FAN.

Nu sitter jag här, inlåst i mitt rum.
Inte för att jag vill vara ifred, utan för att jag är rädd.

Har blivit jagad runt i hela huset av Hannes, beväpnad med en elektrisk flugsmäck.
Ett vapen som jag har väldigt stor respekt för.

När jag ändå är inne på ämnet Hannes, så tänkte jag förgylla denna grådassiga dag med en liten anekdot från igår:

Vid middagsbordet (som erbjöd upptinad köttfärssås tillsammans med precis lagom överkokta makaroner, toppat med fortf nerfryst parmesanost) meddelar den lille gossen högtidligt att han kan ett trick.

Japp. Ett trick.

"Jag kan svälja makaroner och sedan få upp dem ur magen igen" berättar han, med ett ansiktsuttryck ungefär lika stolt som på en sån där barnvagnsmorsa vars barn just lagt sin nittonde spya.

"Visa då.." 

Gossebarnet lägger in 6-7 makaroner i munnen och sväljer dem till synes helt, öppnar munnen igen för att vi ska kunna kontrollera detta faktum.

"Oj då", "Åh herregud.." "Folkets jubel.."

Sedan ser han nöjd ut ett ögonblick, innan han öppnar munnen igen och låter oss beskåda hur en, två, tre, fyra, fem, sex, kanske sju makaroner tränger fram från hans lilla svalg och lägger sig på tungan igen.



Kan inte ens komma på någon snitsig slutkommentar här.

Jag hittade den jäveln! HA!
Lämnar fönstret öppet medan jag käkar middag.
Berättar under middagen om hur jobbig den här gudsförgätna varelsen har varit.
Kommer upp på rummet igen och ser plötsligt den äcklige fan sitta på min byrå.
Jag avger ett skärande primalskri fyllt av rädsla, vrede och hämnd, och går sedan för att hämta första bästa flugsmäck.
Måttar ett, två, tre dödliga slag mot lille Mengele.
Sedan skulle han aldrig mer behöva gnida sina överdimensionerade fula bakben mot varandra igen.

Här kommer lite modetips för sommarens ruggiga dagar:

En wannabe-rik-seglar-brat-tröja från Ge Kås,
till det matchar du ett numera skabbigt pyjamaslinne
med leopardmönster från H&M.
Till sist toppar du outfiten med Mimmis löjliga mysbrallor från Kappahl.




Tah-daah!

Ovanstående outfit kan ni även använda vid teman som AIDS against fashion, Jätteblindas Riksförbund, "Alla vi som gillar att driva med epileptiker", samt zigenarfylla.

(OBS Mimmi, bli inte förbannad nu! Du vet att jeg skojjer ma daaaj (natteräven), och alla är evigt tacksamma för den här ovärderliga insats du bidragit med.)

MANGE TAK!