min akilleshäl i det kollektiva livet
Innan jag flyttade till London hade jag ingen större erfarenhet av att leva i kollektiv.
Visst, man har ju vart på ett och annat skenheligt Steningeläger i sin ungdoms dagar, under min tid som hästtönt besökte jag ett ridläger, och på senare år har man ju samsats med ett par tusentals människor på olika festivaler. Men alla dessa företeelser utspelar ju sig bara under en kortare tid.
Nu har jag plötsligt x antal månader framför mig där jag ska leva på gränsen till obehagligt tätt inpå fem andra individer. Hur skulle jag, som vuxit upp med ett visst behov av att vara lite ensamvarg emellanåt, klara av denna påfrestning?
Må det bära eller brista, tänkte jag och packade min väska.
Så här två månader senare har jag en del av facit i min hand.
Det har gått jädrigt bra.
Jag trivs med min nya familj, det råder demokrati och respekt och vad mer som kan tänkas nödvändigt.
Men.
Ja, självklart skulle det komma ett "men".
Men, det finns en sak som gör mig förbannad.
En sak som blir mer och mer vanligt i takt med att tänder dagligen blir borstade.
Någon kanske anar vad jag pratar om.
När man klämmer mitt på tandkrämstuben.
Och den börjar ta slut.
Men så finns det fortfarande massa tandkräm kvar i bakänden.
Tandkräm som ingen tänker ta till vara på?
Tandkräm som jag förtvivlat får klämma fram varenda morgon och kväll.
Bara för att vid nästa tillfälle se att ~5 andra personer har klämt hänsynslöst på mittpartiet av tuben vid flertalet tillfällen under det senaste dygnet.
Ovanstående faktorer framkallar en känsla av vrede och maktlöshet i mitt inre.
Men jag håller det inom mig.
Låt oss behålla det stiltje som råder över sjön på Burrows road 94b.
lost in london (aningen drygt inlägg)
Det är en vanlig torsdagsnatt i London.
Jag och min nya familj har varit och utforskat stadens östra delar ännu en gång.
Klockan börjar närma sig 0200 och våra alkoholiserade sinnen börjar så sakteliga uppleva en viss trötthet och en längtan efter en varm säng. Och även efter en portion nudlar med chicken flavour.
Jag och min kompanjon Elin F börjar förbereda oss mentalt inför hemresan (resten av the wolf pack kände hemlängtan tidigare under kvällen).
För ja, det kan krävas en viss mental styrka för att ge sig i kast med Londons busslinjer.
Det är ett system utan dess like, ett nät av rutter som förmodligen bara kan liknas med något som åstadkommits av en dövblind spindel. Förmodligen var det dessutom en kvinnospindel, kvinnor har ju inget anlag för logiskt tänkande, det vet ju alla.
Temperaturen ligger och lurar runt nollan, och vi är väl inte direkt utrustade med kläder efter väder, så vi sätter fart mot buss # 1/ >2 på den långa färd som ligger framför oss i hopp om att få det hela överstökat så fort som möjligt.
Dock så kommer vi aldrig fram till buss #1.Det blir istället en svalkande vandring dirr till buss #2 från Liverpool st.
Väl framme vid busshållplatsen möts vi av ett evigt väntande på busshelvetet, samt en ung indisk man som energiskt försökte övertyga oss om att "go clubbing" med honom.
Vi avböjde ovänligt men bestämt.
Efter många om och men och haglande svordomar så behagar bussen att infinna sig.
Lyckan över att få bli omgiven av värme igen uppväger det faktum att indiern sätter oss i sätet bakom och och fortsätter propagera för "clubbing" med sin skrattretande indiska accent. (Ni vet, som Dr Bombay. Calle-calle-cuttaaa ooeeeåååee-eeåå!)
Alltför snart når bussen sin slutstation på Oxford street och vi tvingas återigen ut i det arktiska klimatet.
Sökandet efter nästa buss inleds, och slutförs.
Nästa väntan börjar.
Men det är kallt. Alldeles för kallt. Cp-kallt.
Så vi tänkte som så att vi hoppar på första bästa buss som går i rätt riktning och hoppar av när vi kommer till nästa hållplats som kan ta oss hem.
Sagt och gjort. Återigen är vi omringade av bussens hemtrevliga värme.
Och tröttheten tar övertaget.
Aldrig har en axel utgjort en så förträfflig kudde.
....
Jag hör frånvarande hur Elin med viss skepsis i rösten frågar "Linnea, ska vi inte hoppa av här?"
Öppnar ögonen och slänger en blick på mörkret utanför. Tycker mig kunna urskilja kylan.
"Nä."
"Okej.."
Men ack! Det skulle vi visst ha gjort.
Nästa gång vi vaknar upp ur vår bussdvala inser vi direkt att vi befinner oss långt åt helvete ute i förorterna. Vi kastar oss av bussen och försöker desperat ta reda på vart fan vi har hamnat.
I zon 4, visar det sig.
Utan kontanter till taxi.
Med busskort som bara gäller i zon 1-2.
Heeeh.
Efter att ha vandrat runt som hopplösa och övergivna sommarkatter i ett eskimåsamhälle i en halvtimme, så får vi till slut syn på en eventuell räddning.
Snuten!
Serve and protect ffs!, tänkte vi och knackade på bilrutan.
Med tindrande rådjursögon förklarade vi vår situation och väntade på räddningen.
Men den kom icke.
Poliserna förklarade en lämplig färdväg tillbaka och drog sedan därifrån.
Vi var på god väg att förlora allt hopp om både mänskligheten och att någonsin få komma hem igen, när vi plötsligt ser ett ljus på den mörka horisonten.
Det var inte soluppgången.
Det var poliserna som hade tagit sina små förnuft till fånga.
Inte kunde de väl lämna två ungmöer ensamma ute i den bittra londonnatten?
Nehej då.
De återvände och lät oss åka med tillbaka till den mer lämpliga zon 2, och lämnade av oss vid en bankomat.
Ännu en bussfärd (i vaket tillstånd) samt en taxiresa senare var vi äntligen på hemmaplan igen.
Runt 0500 kunde vi äntligen krypa ner i vår halvskabbiga, men ack så efterlängtade säng.
