crapcrapcrap

Då var det äntligen dags att låta omvärlden ta del av Johans spontana musikalframträdande, som några få utvalda fick ta del av en ruggig afton i höstas efter att ännu en badmintonmatch utövats i det lindahlska nästet.

Har försökt att återge texten så gott som möjligt, så att man kan sjunga med om man vill...
Spola fram till 0:53 och luta er sedan tillbaka för att höra på ett stycke ren galenskap.



Hångermedley - Professor Bajs

Min snorre är blå
Felix hy den är grå
och Mimmi Landin, ja hon är ful som få
och Linnea har platta tår,
och Felix har klyvet hår.
Johan är snygg,
men Felix är trygg,
fastän han är stygg

(duh duh duh dum dum)

Mimmi hon är ful och Johan pökar med en gul,
en kines,
ja en kines!
Hon är snygg men ändå ack så ful,
en kines, åh en kines!
Hon är ful (klapp klapp),
så ful (klapp klapp),
men hon är snygg, fel, ful, ful! (?)

.......

Felix (mummel)...varje helg,
han sväljer!
Ja han sväljer!
Felix han är inte rädd att släppa fram
sin snorre,
snorre borre borre!
Den heter Siv (duh duh),
den är explosiv,
den säger Go! Go! Go! Go! Gogogogogogo!

Mimmi hon är ful,
hon är rund och hon är gul,
så äcklig!
Åh så äcklig!
Om man luktar nära luktar hon svett,
(duh duh duh),
hon har inget vett!
Ja hon är så ful! (duh duh)
Och hon är gul! (gul gul)
Och hon är dum, dum, dum, dum! Dumdumdumdumdumdum!

Felix har ett rövhål utav stål,
jag också!
Ja! Jag också!
Åh den alla föremål det tål,
ja det tål!
Ja, ja det tål!

Mimmi är en gris (duh duh),
hon luktar fis (duh duh),
och hon är lila! Lila! Lila! (li-li-li-li-li-li)

(stick)

Linnea Lindahl,
gjord utav mens,
med en farmor,
som lider av demens.
(Hon är död.)
Jag säger förlåt,
brist inte ut i gråt!
Ja, jag vet,
det måste vara svårt.
Men du är äcklig,
avskyvärd som få,
och ibland
så-å måste folk gå!
Gå, gå, gå, gå!

Felix-boy, Felix-boy,
leker med sin toy,
han har ett rack, han har ett rack,
och han bor i barack!
(skratt)

Mimmi Landin,
släkting med svin.
Hon har köpt nya(?) kläder,
ser ut som en second hand-rullgardin.
Hon är vis,
men luktar gris.
Och ett tryne,
som en vä-ä-gg!
Och hennes andedräkt,
den luktar ä-ä-ä(rösten spricker)-ä-gg!


Tack Johan, för att jag får uppleva sådana här saker.

när den är som minst uppskattad.

Det är kväll, jag är trött som en jude efter att ha spelat match osv.
Ser fram emot att gå i däck i min kära säng.
Borstar tänderna och allt annat sånt där tråkigt.
Kan till slut krypa ner under täcket, enbart för att omedelbart flyga ur sängen fortare än Johan hinner dra ett skämt.
Under täcket möttes mina fötter av något kallt och lite smått klibbigt.
Genast dyker bilder på döda möss och liknande upp för mitt inre, vilket var fullt befogat eftersom katten här hemma fångar i snitt fem sådana om dagen.

Kan det vara så överjävligt att katthelvetet har lagt en död mus i min säng?

Med hjärtat i halsgropen och själen halvvägs ut genom ytterdörren så lyfter jag lite i ena kanten på täcket.
Gör sedan plåster-rycket och drar av det från sängen.

Och där, i fotändan av sängen.

Där låg ingen död mus.


Där låg fyra ostskivor.

Japp.

Ost.


Eftersom jag inte har någon direkt ovän här i huset för tillfället så finns det enligt mina erfarenheter bara en misstänkt för detta illdåd.

Stefan Lindahl kallas han för.

Han som även ska föreställa min pappa.

...

Hjälpte lillebrodern att öva på en geografiläxa idag.
När jag skulle ge honom ett tips på hur han kunde komma ihåg namnet på staden Bratislava, så lät det som följande:

- Hmm, du kan ju tänka på till exempel en brat i lava?
- Eeem jahaa..., svarar gossen och jag ser att han inte är med på noterna.
- Du vet inte vad en brat är eller?
- Nä?
- Tänk dig en dryg och bortskämd stockholmare med bakåtslickat hår...

- Ahaa, du menar en gay.


- Ja, typ...


Nu till något annat.
För någon dag sedan såg jag att jag hade exakt 301 vänner på facebook.
Idag har jag 300.

.....

Tror att de flesta håller med om att man oftast blir en smula förväntansfull när man ser att en vänförfrågan dyker upp på facebook. Och även att i de flesta fall blir man lite smått besviken när det är Huanxi Ding Dong och hans vänner från Thailand som har skickat den där förfrågan.
Idag ville Peppe Sparla bli vän med mig.
Jag fick alltså en chans att kompensera för den där förlorade vännen.

Hm, vem kan det nu va som har hittat på nåt sånt där "roligt" namn.., tänkte jag och loggade in.

Åh, grattis Linnea!

Peppe Sparla, en gift gubbe på ca 60-70 år från Italien (ev Sicilien) vill bli din kompiz.

Peppe är medlem i ca 200 grupper på fejan.
Jag kollade igenom dem lite snabbt och kunde konstatera följande:
Ungefär 20 av dem utgörs av olika sidor där man kan kolla på unga, vackra kvinnor.
Resten av sidorna handlade i princip om fotboll och politik.

Förutom en sida.

Den sidan var dedikerad till Pingus italienska motsvarighet.

Ja just precis, pingvinen Pingu.



Här har vi hans profilbid.
Antar att ni kan lista ut att det är alfahannen i mitten som är boven i det här dramat.



(Tänk er detta maffiosogäng, tänk att de kommer vandrande i slowmotion ner för en gata, med solbrillor och sammanbitna miner, precis som i gangsterfilmer, och tänk sedan att vinjettmelodin till Pingu spelas i bakgrunden.)

Det är påskafton.
Det är kalas.
Inte för att hedra Jesus von Kristus, som man egentligen borde, utan för att dagens förfallna ungdomar tar till flaskan så fort tillfälle bjuds.
Å, det är Jul, vi festar!
Å, det är helg, vi festar!
Å, det är en månad till sommarlovet, vi festar!
Å, skatteåterbäring, vi festar!
Å, det är grön gubbe, vi festar!
Å, det är exakt tre minuter, elva timmar, fem dagar och trehundraåttioett år sedan vasaskeppet sjönk, vi festar!

Där blev det ett långt och onödigt sidospår ja, det var egentligen inte det jag hade på hjärtat idag.

Tillbaka till påskafton.
Jag är mitt uppe i någon slags dans, då jag plötsligt finner mig själv uppe i luften någonstans.
Jag känner hur jag slungas liksom i en halvcirkel.
Jag ser hur en dörröppning närmar sig i ögonvrån.
Jag känner att alla former av kontroll är lika försvunna som Ernst Kirschzsxteigers strumpor och skor.
Med huvudet före störtar jag ner mot dörröppningen.
Efter några milliekunder (vilka kändes som minst tre, fyra sekunder) så introduceras mitt pannben för kanten på dörrposten. Vet inte vad dörrposten kände, men mitt pannben kände sig lite smått våldtaget efter deras möte.
Jag både kände och hörde hur det brakade till, och tänkte direkt att "nu är det fan kört. Nu blir jag efterbliven. FAN!"
Men efter att ha legat på golvet och krälat runt i smärtor en stund, och folk hade blivit övertygade om att jag inte behövde åka till akuten, och jag hade fått en ny öl i handen, så glömdes incidenten sakta men säkert bort.

Tills Herr och Fru Blåmärke kom på återbesök.





Goddag, trevligt att råkas igen, dra åt fan så är ni vänliga!

Ja, tydligen så blev även mit knä lite lätt våldtaget av golvet...

På lördag är det dags igen.

Å, Pandan, Henke och Talle fyller 20, vi festar!


Gud välsigne mig.

Linnea beger sig till kineskiosken i Kärnans köpcenter ("köpcenter") för att inhandla diverse produkter.
En del av produkterna var belagda med åldersgräns, och därför frågar den lille asiatiska mannen bakom kassan ifall jag har min legitimation med mig.

- Ha du legitimashon?
- Japp, säger jag och lägger upp mitt id-kort på disken.
Den lille asiatiske mannen tittar på kortet en ganska bra stund innan han ger tillbaka det och jag kan slå in min kod till kontokortet.

Vi väntar på att transaktionen ska gå igenom.

- Ädu redan tjuggo? frågar plötsligt den lille asiatiska mannen med ett förundrat uttryck.
- Äeeh ja..redan?
- Naa du ser ut som kanse sexton shutton, säger han och ler frågande.
- Pffthue... är det enda jag kan klämma fram, och vandrar sedan därifrån med mina varor samt många funderingar som virvlar runt innanför hjärnbarken.

Framförallt så undrar jag varför denne lille asiatiska man, vars hela folkslag aldrig ser ut att bli äldre än sisådär 13 år, är en av de ganska få som ifrågasatt min ålder.?

Ser jag faktiskt ut som en -93/94a?
Eller hade jag bara en bad face day?

Måtte folk tycka likadant när jag har min 40-årskris också.

Var hemma hos familjen Alvarsson för ett tag sedan.
Allt verkade vara som vanligt vid det första intrycket, men man kunde ändå ana att det låg en viss ton av positiv energi i luften.

Kvällen verkade inte vara fullt så mörk.
Kylan verkade inte vara fullt så kall.
Snön verkade inte vara fullt så jävlig.
Lägstanivån på Johans skämt verkade inte vara fullt så låg.

Man kunde nästan förnimma en liten svag vårkänsla i kroppen.

Hur kom då detta sig?
Det var något som jag inte kunde lista ut.

Kvällen gick och jag funderade inte mer på den underliga stämningen. Men hela tiden fanns den där, den lilla strimman av vårkänsla.

Det var inte förrän det var dags att bege sig hemmåt som jag fick svaret på gåtan.
För där, mitt på köksbordet, i centrum av strålkastarljuset från taklampan, där stod den;

Den Första Snödroppen!





Ovanstående text är baserad på verkliga händelser.

Ja. Det stod faktiskt en tre centimeter hög vas med två snödroppar i på köksbordet.