crapcrapcrap

En ny grej är på inmarsch här på "crapet".
Denna grej tänker jag kalla för Dagens headshot.

Det går helt enkelt ut på att den eller det som förtjänar ett skott i pannan eller i ryggen eller i aorta eller vart fan som helst, tilldelas denna utmärkelse i form av en bild föreställande föremålet i fråga. Denna bild är då prydd med ett egendesignat "siktesmärke" (kommer verkligen inte på vad det heter, om det ens heter något..).
Ja, ni fattar nog.
Som dagens ris, fast jag klagar inte på 'du i svart jacka som inte plockade upp ciggfimoen du slängde utanför harrys i fredags natt..'.

Om förklaring behövs, så kommer den att finnas.
Så icke i dagens premiär.


Först ut är...

~trummvirvel~

... Facebook!

I vanliga fall brukar jag försöka hålla en munter ton här på bloggen, men idag skall ett undantag göras. Visst, man kan läsa följande inlägg med en ton av ironi eller sarkasm eller överdrift eller vafan man nu vill, men i grund och botten är det en rörande berättelse.

Jag kommer att berätta den utan några cencureringar, så hämta en näsduk och en vuxen att hålla i handen (ja Johan, du kan ta katten och hålla den i tassen).

Här kommer det:

Året var 1996 och jag fyllde 6 år.
Såklart bjöds det upp till barnkalas här hemma.
Tårtan stod på bordet, saften svämmade över, och serpentinerna verkade faktiskt göra allting lite roligare.
Till slut var det dags för paketöppningen.
Finalen, så att säga.

Jag tror att jag gillade alla presenterna.
Det finns i alla fall inget minne av att jag inte gjorde det.
Förutom en sak.

Denna sak, var en kaktus.

En kaktus som jag fick av Moa.

Moa, som då skulle föreställa något i stil med min bästis.


En kaktus.

Jag har ett svagt minne av att hon försökte förklara att det inte var hon som valt ut presenten, och vad jag kan minnas så tog vår vänskap inte skada av denna högoddsare till gåva.

Nu kanske ni trodde att det var det där som var det sorgliga?
Fel!
Den sorgliga biten kommer här:

Efter kalaset hamnade kaktusen på min fönsterbräda.
Och där stod den.
År ut och år in.
Under de första sju, åtta åren tog mamma hand om den.
Sedan blev jag stor nog att ta ansvaret själv.
Jag vattnade den någon gång var tredje månad eller så.
Åren fortsatte att gå, och kaktusen växte sig större.
Den stod där på fönsterbrädan och såg mig växa upp.
I mer än ett decennium har den stått där, och vakat.

I år fyller jag 20, och kaktusen fyller alltså 14.

Om den inte har avlidit tills dess.
Idag ser den nämligen ut så här..




Visst skär det i hjärtat?
Att någon ska behöva dö i åldern av fjortis?

Den lilla strimma av hopp som uppenbarar sig i denna berättelse är att kaktusen har sett ut så här ett ganska bra tag. Den verkar ha en livsglädje av titan, och därför vågar jag tro att den kommer att överleva sin 14e, och kanske även 15e födelsedag.

Till sist, Moa, jag hoppas att vår vänskap överlever även om inte kaktusen gör det.


(Nej, jag är inte helt seriös ifall någon tvivlade. Fast jag vill inte att vår vänskap ska dö, Moa. Och jag är faktiskt inte redo att slänga kaktusen än.)

Tror att värnamo nyheters reportrar (som sedan länge sålt sin själ till djävulen då de sätter reklamplatser på förstasidan) lyckades överträffa sig själva i dagens blaska. Skummade igenom den lite snabbt idag, då jag inte hade något annat att fästa blicken vid. Stannade till en stund vid enkäterna, och se där ja! Intryckt bland kilometer med text och ett fåtal lågupplösta bilder fann jag ett av dagens ljusa ögonblick;

En herre från Greklaved eller liknande zigenarstad blev tillfrågad om vad han tyckte om allt strul som har drabbat OS än så länge, varpå en rad exempel rabblades upp: dödsfallet i rodel, failet när elden skulle tändas, fumliga funktionärer m.m.

Grabbens svar på detta löd:

- Det är ju inte så bra alltså. Olyckor som den i rodel får ju inte hända, och där dog ju stämningen lite.

HAHAH.

Söndag förmiddag.
Snart bär det av till mormor och morfar som ställer till med kalas i tid och otid.
Alla, och framförallt jag, är redan lite smått stressade och irriterade eftersom vi såklart är sena.
Jag står på mitt rum och sminkar mig då Hannes kommer in.

- Kan jag få lite sån där ögonpåsekräm? säger han med en djup suck och ett uppgivet uttryck.
- Va? Vad sa du?
- Ögonpåsekräm.
- Vad är ögonpåsekräm? undrar jag och några tänkbara förslag far genom min hjärna.
- Men åh, sån kräm som man tar under ögonen när man har påsar där!

Jag tror först att han menar vanlig ansiktskräm, och tänker att han kanske sett nåt liknande i någon tvreklam. Sen minns jag att en gång för någon månad sedan, då han hade extremt mörka påsar under ögonen, så smetade jag på lite foundation. Mest för skojs skull liksom.
Men tydligen så satte behandlingen lite djupare spår i den lille gossens växande sinne för fåfänga och ytlighet.

Jag håller upp min foundation.

- Är det sån här du menar?
- Ja.

Efter att ha fått ett litet lager ögonpåsekräm på sina mörka ringar så granskar han mitt jobb i spegeln.

- Blir det bra? undrar jag.

- Japp, svarar han efter en stund.


Jag väntar med spänning, samt viss fasa, på att se nästa steg i denna utveckling.

Någon mer än jag som har reflekterat över att Döden bryter på finnlandssvenska i hitta.se's nya reklam?





Det tycker jag är lite kul.


(Förlåt Malin Svensson.)

Ni som är någorlunda trogna läsare vet vad almenackeincidenten här hemma handlar om.
Någon ritade en gris på min spalt, jag trodde det var Hannes, hämnas genom att rita en fuck youhand (med sex fingrar jag vet det eftersom en djärv Anonym person påpekade detta lilla snedsteg med illa dold ivrighet), samt ett porträtt av Adolf Hitler, sedan visar det sig att det är Ellen som ritat grisen från början, och ja, det hela spårade lite.

Men!, tänkte jag, här är vi inte långsinta.
Jag begravde incidenten och gick vidare med mitt liv.
Tills för någon dag sedan.
Då var jag tvungen att gräva upp det gamla incidentkadavret, ty någon annan hade inte gått vidare med sitt liv.

Givetvis ville den oskyldigt bestraffade lille gossen ha revenge.
Ack så dumt av mig att inte räkna med detta.



Nej, det är inget konstverk direkt, men nog är det en snopp alltid.

Det är dock inte helt utan stolhet jag betraktar detta illdåd.
Jag ser stor potential i denne lille gosse.
Han kommer att bli en bra grabb.

Tänkte bjuda på mitt senaste fynd från busskurarnas sällan uppmärksammade land. Den här gången var det ett litet oblygsamt propagandaklistermärke som förgyllde min dag.
Ett klistermärke bortom alla propagandaklistermärken jag nånsin sett förut.
Ett klistermärke som skulle kunna få Byfånen att framstå som någorlunda normal.
Ett klistermärke som ger exakt den motsatta effekten den var tänkt att göra,
ett klistermärke som får mig att skratta och vilja välkomna alla invandrare in i mitt hem på eftermiddagskaffe, och att vilja utsätta alla folkfrontare för gruppvåldtäkt.




Ni har säkert också stött på dessa små konstverk runtomkring i staden. På lyktstolpar, elskåp, parkbänkar, kundvagnar, och som i det här fallet, högst upp under taket på baksidan av en busskur (wooohaa djärvt att skylta med ert budskap på det här viset shiiiit!).
Ifall någon skulle vilja köpa en egen samling av dessa små mästerverk så hittar ni dem på http://www.arminius.se/index.php?p=1457 . Tyvärr så är de slutsålda för tillfället, men annars får ni 100 st med fem olika motiv för ynka 49 :-, ett riktigt pangerbjuande!


Nu över till alkoholfronten.
Vill ge en eloge till Mimmi Landin för att hon lockade fram fredagens största skratt ur min strupe.
Då vi tog en nypa luft utanför Harrys och stod och pratade om nåt mer eller mindre intressant, så försvinner hon plötsligt ur mitt synfält.
Hon störtar närmast handlöst ner mot marken, likt en zigenare som tycker sig skymta lite guld i en soptunna, och skriker med sällan skådad eufori;

 "OOOOH TITTAAA!! EN FEMKRONA!!".

..............
.....

"Nämen vad kul för dig Mimmi".

........

Kom precis hem från en slow motionresa, streckan Värnamo-Hånger i 40 km/h pga den fruktade snöstormen. Det var slirigt, det var slaskigt, vindrutetorkarna fuckade sig, snön yrde, det var allmänt pissigt.
Väl hemma på uppfarten när man kände sig någorlunda i tryggt förvar, så dyker såklart ödet upp och sticker kniven i ryggen på en.
10 meter från garaget kör jag fast.
Backar. Gasar. Slirar. Spinner. Backar. Tar fart. Gasar. Spinner utav helvete. Backar. Är nära på att backa in i en annan byggnad. Gasar. Spinner. Ger upp.
Går ut och hämtar en snöskyffel.
Skottar lite framför däcken, skottar lite på de ställen jag slirat, skottar lite här, skottar lite där.
Gasar spinner slirar backar gasar några gånger till innan jag ger upp.
Vill bilhelvetet stå ute i snön så är jag inte den som är den som har tänkt hindra de planerna.


Detta var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om, det kom med som en liten bonus nu när det ändå hade inträffat. Det som jag egentligen hade på hjärtat är följande;
Ni vet ibland hur man kan få ett litet olustigt sting av obehag när en kamera befunnit sig i ett sällskap under en kväll. Man vet att personen i fråga förr eller senare kommer att lägga ut bilderna på facebook eller annat mer eller mindre offentligt ställe. Det finns ju alltid en risk att man blir taggad på en bild där man ser ut som en kattröv, och visst, det är egentligen inte så farligt. För folk vet ju ändå hur man ser ut. Och det har aldrig skadat att bjuda lite på sig själv. Men jag brukar ändå rensa bort några taggar då och då som jag anser att jag själv och världen i övrigt klarar sig bättre utan.
Hur som helst, i fortsättningen kommer jag aldrig att behöva känna detta lilla sting av olustighet, för jag blev för några dagar sedan taggad på en bild som aldrig kommer att kunna överträffas i fulhet. Därför sparar jag denna tagg, i vetskapen om att det kan aldrig bli värre.

http://www.facebook.com/#/photo.php?pid=4458301&id=706003161 

That's it.
Nu kan jag känna mig trygg.

(Är ganska övertygad om att de övriga medverkande i albumet känner lite på samma sätt.)