crapcrapcrap

update kommer snart.
när jag har fått en vardag att falla tillbaka på.
då ska jag berätta för er små barn!
om lägenhetsvisningar hos ryska horor,
om hur man klarar sig på ensam hand utan mobil,
om hur man skaffar svarta jobb,
om massa mer saker som jag inte hinner skriva upp för nu ska vi gå från starbucks (där vi snyltar internet och laddar ner det nödvändigste) för vi sitter precis under en fläkt och har suttit här i två timmar och fryser arslet av oss så ska ut till den 16-gradiga värmen på gatan istället okej det var allt så länge auf wiedherzen

Idag spelade jag fotbollsmatch.
Den störigaste jag spelat på länge.

Utgångsläget var följande:

- vi (kära HIF dam) spelar i division fem.
- vi ligger tvåa i serien.
- etta ligger smålandsstenar.
- dagens match, den tredje sista, spelas mot just serieledarna.
- vinner vi den här matchen har vi fortfarande chans att vinna serien (hörde jag på ryktesväg iaf).

Det är alltså en ganska viktig match.
Lite av en inofficiell final skulle man kunna kalla det.

Vi går in i matchen med inställningen att det kommer bli grisfotboll.
Vi kommer förmodligen att vara underlägsna, men är beredda att kämpa för kung och fosterland.
En taktik som ofta funkat förrut, och därför var vi vid ganska gott mod då startsignalen ljöd över Västra Mo IP.

Spelet kom igång och det kändes som att vi hade oväntat mycket kontroll över spelet.
Vår backlinje stod stadigare än berlinmuren gjorde under sina glansdagar, och man kunde ana att en viss psykisk svacka infann sig hos våra motståndare.

Plötsligt, 10 minuter in i matchen, slår Linda "Ångvälten" Kårhammer till från sin högerkant. Hon köttar ner hela deras vänsterflank och dräper in ett befriande ledningsmål. Lyckan sprudlade och hela laget verkade få en mental redbull-shot genom detta välsignade mål.

Det skulle dock inte dröja länge innan solen i våra sinnen gick i moln.
Vid ett kritiskt läge i vårt målområde så inträffar ett smärre missförstånd samt en jävligt olycklig träff på bollen.
Vi gör självmål.
Helvete!

Men ack nej! Detta är inte tillfälle för att hänga läpp!
Vi tar tag i situationen, och kommer in hyfsat i matchen igen.
Motståndarna verkar bli mer och mer frustrerade, trots sitt gratismål.

Efter halvtidspausen blir jag mer eller mindre knivhuggen i hälsenan under ett inkast på bortalagets planhalva. Smärtan är nästan förblindande och jag lägger mig ner och hulkar lite smått i någon minut.
När jag slutligen reser på mig och blickar över planen så ser jag hur Smålandsstenar gör sig redo för avspark igen.
"Wtf?"

Tydligen står det nu 2-1.
Praise the Lord.
Allah akbah.
Sweet baby Jesus.

Hoppet hade återvänt.
Vintern var över i Narnia.

Paniken infinner sig hos våra gäster.
De skriker och grälar på varandra.
Tränaren gastar på sina spelare så att hans blodådror säkerligen syns från Treriksröset.
I takt med att hans spelare börjar lipa så känner vi själva hur segervissheten börjar sprida sig bland oss.

Skulle vi verkligen ha turen på vår sida?
Skulle vi vinna denna ödesdigra match?
Skulle vi kanske till och med kunna vinna serien till slut?

Nej.

Vi gör istället ytterligare ett självmål.

4 mål.
2-2.
En futtig pinne.

Förbannat.

Som alla vet eller inte vet, så ska jag snart ta mitt pick och pack och släpa min röv till London. Därav så har jag börjat på detta mer eller mindre oöverskådliga projekt som i folkmun kallas för flyttstäd.
I det här fallet handlar det nog mer om en totalsanering.

Jag har redan klarat av omgång ett av klädutrensning, så nu är det väl bara tre, fyra gånger kvar av det momentet.
Dagen till ära tänkte jag ge mig på "grovstädning", vilket ungefär innebär att dammsuga lite (mycket) mer noggrant än vanligt. Till min stora glädje bestämde sig både mor och far för att åka och golfa, äntligen har jag hittat ett ypperligt tillfälle att rensa ut alla spår av min alkoholförtäring som jag gömt undan på olika ställen i rummet.

Jag är väldigt glad över att jag tog detta tillfälle i akt.



Kanske inte ser så överväldigande ut, men med tanke på att min kära moder ganska nyligen (okej, ett år var det nog iofs) fick acceptera att jag dricker annat än folköl, så kändes den här synen som ett lite väl stort steg.
Speciellt med tanke på att spritflaskorna säkerligen är fyra, fem år gamla.
Och whiskey...näe.

Nu ska jag bara ner till återvinningsstationen i centrala Hånger (haha) och smussla undan allt detta utan att någon av päronens bekanta lägger alltför stor uppmärksamhet vid mig.

Eftersom alla känner alla i den här lilla bebyggelsen så är väl oddsen...sådär.