crapcrapcrap

Det är påskafton.
Det är kalas.
Inte för att hedra Jesus von Kristus, som man egentligen borde, utan för att dagens förfallna ungdomar tar till flaskan så fort tillfälle bjuds.
Å, det är Jul, vi festar!
Å, det är helg, vi festar!
Å, det är en månad till sommarlovet, vi festar!
Å, skatteåterbäring, vi festar!
Å, det är grön gubbe, vi festar!
Å, det är exakt tre minuter, elva timmar, fem dagar och trehundraåttioett år sedan vasaskeppet sjönk, vi festar!

Där blev det ett långt och onödigt sidospår ja, det var egentligen inte det jag hade på hjärtat idag.

Tillbaka till påskafton.
Jag är mitt uppe i någon slags dans, då jag plötsligt finner mig själv uppe i luften någonstans.
Jag känner hur jag slungas liksom i en halvcirkel.
Jag ser hur en dörröppning närmar sig i ögonvrån.
Jag känner att alla former av kontroll är lika försvunna som Ernst Kirschzsxteigers strumpor och skor.
Med huvudet före störtar jag ner mot dörröppningen.
Efter några milliekunder (vilka kändes som minst tre, fyra sekunder) så introduceras mitt pannben för kanten på dörrposten. Vet inte vad dörrposten kände, men mitt pannben kände sig lite smått våldtaget efter deras möte.
Jag både kände och hörde hur det brakade till, och tänkte direkt att "nu är det fan kört. Nu blir jag efterbliven. FAN!"
Men efter att ha legat på golvet och krälat runt i smärtor en stund, och folk hade blivit övertygade om att jag inte behövde åka till akuten, och jag hade fått en ny öl i handen, så glömdes incidenten sakta men säkert bort.

Tills Herr och Fru Blåmärke kom på återbesök.





Goddag, trevligt att råkas igen, dra åt fan så är ni vänliga!

Ja, tydligen så blev även mit knä lite lätt våldtaget av golvet...

På lördag är det dags igen.

Å, Pandan, Henke och Talle fyller 20, vi festar!


Gud välsigne mig.