Arnold, - för en roligare politik
Dags för artikelutklipp igen.
Den här gången är det Arnold Scwarzenegger som har blottat sin strupe.
Arnold, förmodligen den enda killen i världen med en muskelmassa på 100 kg+ som man totalt tappar respekten för så fort han öppnar käften. Jag kan inte komma på någon annan som låter så ointelligent när den pratar, möjligtvis med undantag för någon i "Hollywoodfruar", men eftersom jag aldrig sett det programmet så kan jag inte uttala mig.
Det eller de frågetecken som nog häckar i många människohjärnor är såklart "Hur kunde Arnold bli guvernör? Vad har han med politik att göra? Kan han ens läsa?"
Jag vet inte hur det gick till när han blev guvernör, men jag kan tänka mig att hans valkampanj såg ut ganska mycket som på bilden här nedan, det vill säga:
Arnold flinar lite och ser snäll ut som kontrast mot den hårda killen vi är vana att se i filmerna, han säger några väl valda ord om att Amerika är bäst!!, och avslutar med ett "Hasta la vista, baby". Sedan var det klappat och klart.
De enfaldiga amerikanarna var sålda.
Men jag klagar inte! Tvärtom! Med en snubbe som Arnold i politiska kretsar så får jag ta del av sådana här upptåg:
Det här är politiskt rävspel på så extremt låg nivå att det blir till ren underhållning.
Tänk om de svenska politikerna var av samma kaliber.
Tänk till exempel att Fredrik Federley får ett brev skrivet med diverse urklippta tidningsbokstäver:
"bobarora foföror atottot dodu inontote fofåror loligoggoga soså äror dodetot inontote okok atottot koköpopa sosexox fofatottotaror dodu vovälol, doditottot rorövovhohölol / roreinonfofeloldodtot"
Om inte annat så hade väl dagens ungdomar börjat intressera sig lite för politik i alla fall, de kommersiella skandalgamarna...
Den här gången är det Arnold Scwarzenegger som har blottat sin strupe.
Arnold, förmodligen den enda killen i världen med en muskelmassa på 100 kg+ som man totalt tappar respekten för så fort han öppnar käften. Jag kan inte komma på någon annan som låter så ointelligent när den pratar, möjligtvis med undantag för någon i "Hollywoodfruar", men eftersom jag aldrig sett det programmet så kan jag inte uttala mig.
Det eller de frågetecken som nog häckar i många människohjärnor är såklart "Hur kunde Arnold bli guvernör? Vad har han med politik att göra? Kan han ens läsa?"
Jag vet inte hur det gick till när han blev guvernör, men jag kan tänka mig att hans valkampanj såg ut ganska mycket som på bilden här nedan, det vill säga:
Arnold flinar lite och ser snäll ut som kontrast mot den hårda killen vi är vana att se i filmerna, han säger några väl valda ord om att Amerika är bäst!!, och avslutar med ett "Hasta la vista, baby". Sedan var det klappat och klart.
De enfaldiga amerikanarna var sålda.
Men jag klagar inte! Tvärtom! Med en snubbe som Arnold i politiska kretsar så får jag ta del av sådana här upptåg:
Det här är politiskt rävspel på så extremt låg nivå att det blir till ren underhållning.
Tänk om de svenska politikerna var av samma kaliber.
Tänk till exempel att Fredrik Federley får ett brev skrivet med diverse urklippta tidningsbokstäver:
"bobarora foföror atottot dodu inontote fofåror loligoggoga soså äror dodetot inontote okok atottot koköpopa sosexox fofatottotaror dodu vovälol, doditottot rorövovhohölol / roreinonfofeloldodtot"
Om inte annat så hade väl dagens ungdomar börjat intressera sig lite för politik i alla fall, de kommersiella skandalgamarna...
r.i.p bdb
Tidigare idag kollade jag igenom min gamla bilddagbok.
Numera har den så gott som självdött, liksom i princip alla andras också håller på att göra.
Och det är väl lika bra det.
Förr i tiden, på den gamla goda tiden, så hade bilddagboken.se sin lilla charm. Det var just vad det utgav sig för att vara; en dagbok där man lägger upp bilder.
Nu för tiden när "de nya generationerna" börjar ta över så tänker jag bara på en sak när jag hör ordet "bedebe", och det är ärtsoppa.
Färgen.
Konsistensen.
Lukten!
Skillnaden är väl att ärtorna är utbytta mot flera miljarder ta-kort-på-mig-själv-i-spegeln-bilder, och fläskets plats har ersatts av ytterligare miljarder av ta-kort-på-mig-själv-snett-uppifrån-och-se-snygg/bekymrad-ut-bilder.
Själva såsen utgörs av all mascara, foundation och idominsalva som figurerar på minst 30 % av bilderna.
Sådär. Färdig med överdriven motvilja.
I alla fall, på min bilddagbok fanns mycket krafs och onödig skit, men följande bildserie ligger mig fortfarande ganska varmt om hjärtat:
__________________________________________________________________________
__________________________________________________________________________
__________________________________________________________________________
__________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________
__________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________
dagens härdsmälta
En kvinna med antydan till ukrainskt ursprung vandrar in på café 18.
Hon har andan i halsen och stressen glöder i hennes ögon, vars färg är lika dystert blågrå som dimman över Tjernobyl.
- HEI HEI! Har ni tjugho lahcmppor?!!??
Va? Va? Va? Va? Vafan? Vad är hon ute efter? Min hjärna, som så gärna vill vara förstående för främmande kulturer och deras eventuella språksvårigheter, går på högvarv. Vad menar kvinnotyget med "tjugho lahcmppor"?!
- Ursäkta vad sa du? måste jag slutligen fråga.
- Har ni shugo lachmppor? kvinnan ler, och tjernobylögonen vill så gärna bli förstådda.
- Tjugo lampor? Glödlampor eller? Njaa..
Snälla lilla kvinna, tänker jag. Varför skulle vi ha glödlampor till salu? Och vad ska du med tjugo stycken till?
- NEI NEI! Haha! Tjugo lappor! säger hon och viftar med en hundralapp.
Jag känner mig dum.
Dummare än ett Jehovavittne som knackar på sankte Pers dörr och inser att han aldrig varit hemma.
Varför i helvete skulle någon få för sig att köpa tjugo glödlampor på Stigs?
Är det bara för att hon är från Ukraina?
Betyder det att hon är dum, Linnea, är det så?
- JAHAAAA! Ja självklart! utbrister jag med sällan skådad, överspelad glädje. Du vill växla till tjugolappar..
Inte minst för min egen skull så är jag extra trevlig mot tjernobylkvinnan efter detta beklagliga missförstånd.
För jag är inte en sån där som har förutfattade meningar och drar förhastade slutsatser.
P.S.
Googlade på "ukraina" för att försäkra mig om att det inte stavades "urkraina" (heeh).
Följande sökträffar dök upp:
Det är väl så sanningen ser ut antar jag.
Sveriges största råvara och exportprodukt är timmer.
Ukrainas största råvara och exportprodukt är kvinnor.
....
D.S.
Hon har andan i halsen och stressen glöder i hennes ögon, vars färg är lika dystert blågrå som dimman över Tjernobyl.
- HEI HEI! Har ni tjugho lahcmppor?!!??
Va? Va? Va? Va? Vafan? Vad är hon ute efter? Min hjärna, som så gärna vill vara förstående för främmande kulturer och deras eventuella språksvårigheter, går på högvarv. Vad menar kvinnotyget med "tjugho lahcmppor"?!
- Ursäkta vad sa du? måste jag slutligen fråga.
- Har ni shugo lachmppor? kvinnan ler, och tjernobylögonen vill så gärna bli förstådda.
- Tjugo lampor? Glödlampor eller? Njaa..
Snälla lilla kvinna, tänker jag. Varför skulle vi ha glödlampor till salu? Och vad ska du med tjugo stycken till?
- NEI NEI! Haha! Tjugo lappor! säger hon och viftar med en hundralapp.
Jag känner mig dum.
Dummare än ett Jehovavittne som knackar på sankte Pers dörr och inser att han aldrig varit hemma.
Varför i helvete skulle någon få för sig att köpa tjugo glödlampor på Stigs?
Är det bara för att hon är från Ukraina?
Betyder det att hon är dum, Linnea, är det så?
- JAHAAAA! Ja självklart! utbrister jag med sällan skådad, överspelad glädje. Du vill växla till tjugolappar..
Inte minst för min egen skull så är jag extra trevlig mot tjernobylkvinnan efter detta beklagliga missförstånd.
För jag är inte en sån där som har förutfattade meningar och drar förhastade slutsatser.
P.S.
Googlade på "ukraina" för att försäkra mig om att det inte stavades "urkraina" (heeh).
Följande sökträffar dök upp:
Det är väl så sanningen ser ut antar jag.
Sveriges största råvara och exportprodukt är timmer.
Ukrainas största råvara och exportprodukt är kvinnor.
....
D.S.
....
Käften.
LÅGT.
Fokusera på plats nummer två på listan över de sämsta filmerna.
Så här gör man bara inte.
Man hädar inte Astrid Lindgren på det här viset. Åh nej.
Ingen människa kan väl ha något emot Astrid?
Kära gamla Astrid. Sveriges egen lilla farmor.
Vad är det för fanskap till människor som rymmer så pass mycket bitterhet inom sig att de ger ett dåligt betyg till Pippi i Söderhavet? Jag menar, okej att den kanske inte är ett mästervärk, men det är väl för fan inte den näst sämsta filmen som gjorts?
Om man nu skulle få för sig att tycka så vansinnigt illa om Pippi i Söderhavet, så kan man väl åtminstone visa någon form av moral och värdighet gentemot Astrid genom att inte ge den nåt betyg alls.
Jag är besviken.
Dumma folk!
hjärtskärande besvikelse
Efter att mina kära vänner som vistats här i mitt hem under kvällen har gett sig av, så slår jag på datorn för en sista rundtur på det allsmäktiga intranätet.
Datorn har använts av både den ena och den andra under kvällens gång, nämner inga namn så att ingen riskerar att komma till skada av följande text.
I vilket fall så var batteriet urladdat, och därmed så återupptogs föregeånde webbsession när jag loggade in.
Följande syn möter mig (fokusera på centrum av bilden):
Det roliga är den kombination av ord och symboler som bildar stycket;
Ett försök till reparation gjordes med det finns fortfarande ett fel.
Det går inte att kommunicera med blondinbella.se.
Inom mig så hör jag ödesmättad actionthrillermusik och vrålar fram ett slowmotion- "NNNNNNNOOOOOOOOOOOOOO!!!!" (ni vet), och fnissar lite för mig själv.
Att inte kunna kommunicera med blondinbella.se är väl förhelvete lika lite fel som 13 rätt på stryktipset.
Det lite mindre roliga men som ändå är lite småkul, är att personen i fråga som använde datorn innan den dog, utbrast med hög röst som innehöll vissa spår av frustrerad desperation:
- LINNEA!, Och varför blev skärmen plötsligt helt svart?!?!!
Inte för att jag dömer den som läser blondinkräkets blogg, nehej då...
Datorn har använts av både den ena och den andra under kvällens gång, nämner inga namn så att ingen riskerar att komma till skada av följande text.
I vilket fall så var batteriet urladdat, och därmed så återupptogs föregeånde webbsession när jag loggade in.
Följande syn möter mig (fokusera på centrum av bilden):
Det roliga är den kombination av ord och symboler som bildar stycket;
Ett försök till reparation gjordes med det finns fortfarande ett fel.
Det går inte att kommunicera med blondinbella.se.
Inom mig så hör jag ödesmättad actionthrillermusik och vrålar fram ett slowmotion- "NNNNNNNOOOOOOOOOOOOOO!!!!" (ni vet), och fnissar lite för mig själv.
Att inte kunna kommunicera med blondinbella.se är väl förhelvete lika lite fel som 13 rätt på stryktipset.
Det lite mindre roliga men som ändå är lite småkul, är att personen i fråga som använde datorn innan den dog, utbrast med hög röst som innehöll vissa spår av frustrerad desperation:
- LINNEA!, Och varför blev skärmen plötsligt helt svart?!?!!
Inte för att jag dömer den som läser blondinkräkets blogg, nehej då...
länge leve..
...tjejer som mer än gärna ses som sexobjekt!
Nu vill jag ju inte vara den som är den, men jag hoppas att inte hennes namn är alltför verklighetsrelaterat till vad hon erbjuder för tjänster och till vilka priser.
För er som ifrågasatte om jag verkigen har kollat på klippet i fråga, alltså "En bajs korv", så kan jag berätta att det har jag. På order från brorsan och han kompis. Efteråt konstaterar jag att båda två verkar ha en humor som lämnar mycket att önska.
För övrigt så handlade klippet om en bajskorv och ett päron, och alltså inte om bajs och korv som man annars kunde förvänta sig av rubriken att döma.
MissRunk000 är alltså även en särstavare.
Sammanfattar man hennes egenskaper och färdigheter så skulle jag spontant vilja placera henne på samma nivå som plankton i näringskedjan.
Nu vill jag ju inte vara den som är den, men jag hoppas att inte hennes namn är alltför verklighetsrelaterat till vad hon erbjuder för tjänster och till vilka priser.
För er som ifrågasatte om jag verkigen har kollat på klippet i fråga, alltså "En bajs korv", så kan jag berätta att det har jag. På order från brorsan och han kompis. Efteråt konstaterar jag att båda två verkar ha en humor som lämnar mycket att önska.
För övrigt så handlade klippet om en bajskorv och ett päron, och alltså inte om bajs och korv som man annars kunde förvänta sig av rubriken att döma.
MissRunk000 är alltså även en särstavare.
Sammanfattar man hennes egenskaper och färdigheter så skulle jag spontant vilja placera henne på samma nivå som plankton i näringskedjan.
VA?!
Var med om en omskakande upplevelse för en stund sedan.
En sån där upplevelse när man tror att man vet en grej, men som efter många års övertygelse visar sig vara åt helvete fel.
En pusselbit som förut passade perfekt, tillhör inte ens samma pussel längre.
Är Dagmar ett kvinnonamn??!?
(Enda alternativet annars är att tanten på bilden är transvestit, men eftersom det är högst ovanligt bland sveriges åldringar så utgår jag från att det inte är en sådan.)
(Ifall denna tant råkar vara någons mormor/farmor så vill jag bara säga att hon verkar jättesnäll, inget ont mot henne alltså...)
Hånger i mitt hjärta
Hånger.
Eller "Hånge", som det brukar kallas för i folkmun, eftersom vi småländska invånare verkar vara immuna mot en stor del av de R som ingår i överiga befolkningens vokabulär.
Under vissa frustrerande tillfällen har det även kallats för Hångel, men det har lyckligtvis aldrig blivit riktigt etablerat. (Dessa tillfällen infann sig mest då man var domare åt knattefotbollslagen förr i tiden; "Vi tackar publiken, och domaren och Hångel för en bra match hiihihihihiiii!!)
Det är alltså här jag har vuxit upp, i det lilla gemytliga Hånger.
Ett bra ställe att spendera sin barndom i, det är de flesta överrens om.
I stort sett så är det ett väldigt tryggt ställe, härlig miljö, inga faror som lurar och så vidare.
Visst finns det en och annan byfåne, och ja, det har begåtts ett eller två mord.
Sedan så brann ju skolan upp -97.
Men annars är här fridfullt.
Det som gör att Hånger blir en liten håla istället för ett fint litet samhälle, är det faktum att här bor ca 600-700 personer, och vi har tre kyrkor + en gammal ödekyrkogård.
När man börjar ifrågasätta om jorden verkligen skapades på sju dagar så känns detta faktum inte helt befogat.
Hur många av invånarna som faktiskt är kristna låter jag vara osagt, men det finns ju en viss Knutbykänsla över det hela.
Speciellt när följade motiv är placerat mitt i hjärtat av samhället.
Likt Eiffeltornet i Paris tornar den upp sig mitt ibland oss;
Inte nog med detta.
En majoritet av de yngre barnen har, såklart utan att egentligen veta vad det innebär, gått med i scouterna. Eller möjligtvis mini-scouterna. Det kanske inte låter så farligt, och det är det förmodligen inte heller (alltid bra att lära sig knopar........).
Men!
När min lillebror kommer hem från sitt scoutmöte med ett sånt här armband, -->
då känns det lite sådär.
Jag menar, ett läderarmband med texten "Jag kommer" ingraverat kan verka lite tvetydig i mina ögon.
Vad hände med "Alltid redo", som ju är betydligt svårare att misstolka?
Turligt nog så har brorsan bestämt sig för att gå ur scouterna och ta av sig armbandet.
Tack och hej.
Eller "Hånge", som det brukar kallas för i folkmun, eftersom vi småländska invånare verkar vara immuna mot en stor del av de R som ingår i överiga befolkningens vokabulär.
Under vissa frustrerande tillfällen har det även kallats för Hångel, men det har lyckligtvis aldrig blivit riktigt etablerat. (Dessa tillfällen infann sig mest då man var domare åt knattefotbollslagen förr i tiden; "Vi tackar publiken, och domaren och Hångel för en bra match hiihihihihiiii!!)
Det är alltså här jag har vuxit upp, i det lilla gemytliga Hånger.
Ett bra ställe att spendera sin barndom i, det är de flesta överrens om.
I stort sett så är det ett väldigt tryggt ställe, härlig miljö, inga faror som lurar och så vidare.
Visst finns det en och annan byfåne, och ja, det har begåtts ett eller två mord.
Sedan så brann ju skolan upp -97.
Men annars är här fridfullt.
Det som gör att Hånger blir en liten håla istället för ett fint litet samhälle, är det faktum att här bor ca 600-700 personer, och vi har tre kyrkor + en gammal ödekyrkogård.
När man börjar ifrågasätta om jorden verkligen skapades på sju dagar så känns detta faktum inte helt befogat.
Hur många av invånarna som faktiskt är kristna låter jag vara osagt, men det finns ju en viss Knutbykänsla över det hela.
Speciellt när följade motiv är placerat mitt i hjärtat av samhället.
Likt Eiffeltornet i Paris tornar den upp sig mitt ibland oss;
Inte nog med detta.
En majoritet av de yngre barnen har, såklart utan att egentligen veta vad det innebär, gått med i scouterna. Eller möjligtvis mini-scouterna. Det kanske inte låter så farligt, och det är det förmodligen inte heller (alltid bra att lära sig knopar........).
Men!
När min lillebror kommer hem från sitt scoutmöte med ett sånt här armband, -->
då känns det lite sådär.
Jag menar, ett läderarmband med texten "Jag kommer" ingraverat kan verka lite tvetydig i mina ögon.
Vad hände med "Alltid redo", som ju är betydligt svårare att misstolka?
Turligt nog så har brorsan bestämt sig för att gå ur scouterna och ta av sig armbandet.
Tack och hej.
helt meningslöst lördagsmorgonpladder, läs inte detta om ni har andra saker att göra.
Varför blir det plötsligt helt accepterat med ett osunt leverne så fort man är bakis?
Varför är jag helt plötsligt värd att äta chips till frukost?
Och sedan att ta en pizza till middag?
Och så vidare.
För att livet är tufft i dessa stunder, man är lite miserabel, det är synd om en, man mår dåligt, jajaja, blablabla.
Men det är väl förfan mitt eget fel?, kan jag känna ibland. Jag är samma människa som äter chips idag som beställde den där sista ölen igår.
Nu har jag glömt bort vad det var jag försökte få fram.
Skitsamma, osunt leverne är gött, det är vi alla värda.
Bränner. Pengar.
De två låtarna har spelats frekvent på min kära ipod under senaste tiden.
Nu börjar jag ana att de har haft en förödande inverkan på mig, det är nämligen exakt vad jag gjort.
Bränt pengar. Som en maskin (höhö).
Det som hållt mig vid liv är att jag lyssnat dubbelt så mycket på den här låten http://open.spotify.com/track/3gl66FDIUb0AbyLj9ao37I (höhö igen).
Nu börjar nivån gå utför märker jag. Dags att hålla käft och göra nåt vettigt.
En sista grej bara.
En lite tråkig grej. Vilket är att när man googlar på bilder av en sjöhäst numera, så kommer inte den här bilden upp längre.
Ja jag vet att det inte är första gången jag lägger upp den. Men jag älskar den, och den är värd det.
Varför är jag helt plötsligt värd att äta chips till frukost?
Och sedan att ta en pizza till middag?
Och så vidare.
För att livet är tufft i dessa stunder, man är lite miserabel, det är synd om en, man mår dåligt, jajaja, blablabla.
Men det är väl förfan mitt eget fel?, kan jag känna ibland. Jag är samma människa som äter chips idag som beställde den där sista ölen igår.
Nu har jag glömt bort vad det var jag försökte få fram.
Skitsamma, osunt leverne är gött, det är vi alla värda.
Bränner. Pengar.
De två låtarna har spelats frekvent på min kära ipod under senaste tiden.
Nu börjar jag ana att de har haft en förödande inverkan på mig, det är nämligen exakt vad jag gjort.
Bränt pengar. Som en maskin (höhö).
Det som hållt mig vid liv är att jag lyssnat dubbelt så mycket på den här låten http://open.spotify.com/track/3gl66FDIUb0AbyLj9ao37I (höhö igen).
Nu börjar nivån gå utför märker jag. Dags att hålla käft och göra nåt vettigt.
En sista grej bara.
En lite tråkig grej. Vilket är att när man googlar på bilder av en sjöhäst numera, så kommer inte den här bilden upp längre.
Ja jag vet att det inte är första gången jag lägger upp den. Men jag älskar den, och den är värd det.
triss i lycka
Klockan är strax över tolv och jag har redan upplevt tre av de topp-tio-bästa-känslorna.
Utan inbördes ordning:
1. Slå ihjäl en geting i luften.
Med baksidan av handen. Som i det där family guyavsnittet med den irländska mekansika dockan. Gubben tar en klunk ur ölstopet, sätter ner det på bordet och lappar till sin kvinna. Repeat.
Fast en slö höstgeting i det här fallet. Inget ölstop heller.
2. Dra bort skyddsplasten från nyinköpta tekniska prylar. Aah..
(Nej, har inte köpt nåt nytt, hittade en väl kamouflerad plastremsa på datorn bara.)
3. Tårta till frukost.
Utan inbördes ordning:
1. Slå ihjäl en geting i luften.
Med baksidan av handen. Som i det där family guyavsnittet med den irländska mekansika dockan. Gubben tar en klunk ur ölstopet, sätter ner det på bordet och lappar till sin kvinna. Repeat.
Fast en slö höstgeting i det här fallet. Inget ölstop heller.
2. Dra bort skyddsplasten från nyinköpta tekniska prylar. Aah..
(Nej, har inte köpt nåt nytt, hittade en väl kamouflerad plastremsa på datorn bara.)
3. Tårta till frukost.
derka derka
Så var det snart återigen dags för det kommersiella jippot "halloween".
När jag hör ordet halloween så tänker jag på ett gäng tjocka, amerikanska barn.
Dessa barn springer från dörr till dörr i grannskapet och tigger, nej kräver, godis av små snälla tanter.
Barnen har alla dragit ett lakan med hål för ögonen över sig, dels för att klä ut sig enligt tradition, men även för att gömma sina ultraexpanderade kroppshyddor och slippa känna skam över att de är gravt överviktiga men ändå ger sig ut på kolesteroljakt.
Vem som förde denna vettlösa tradition över Atlanten vet jag inte, men jag antar att denne är värd en liten klapp på axeln, då alla traditioner som bjuder upp till fest är av godo.
Tänkte återblicka till föregående års halloweenfest:
Det är i början av november.
Klockan är runt midnatt, det är förmodligen någon minusgrad i luften.
På avstånd hörs dunket från halloweenfesten.
Jag ser hur ett antal utklädda ungdomar rör sig kring huset med glödande pinnar i sina nävar (inte facklor, cigg).
Löven prasslar under mina ljudlösa steg där jag stryker runt i skogsdungen jämte huset.
Dimman (som uppstod under en lagfest tidigare under kvällen) ligger tät i mitt sinne, men jag är fast besluten att ta mig fram osedd till huset och skrämma skiten ur minst fyra, fem pers.
Manteln fladdrar bakom mig då jag försiktigt springer från ett skydd till ett annat, och sakta närmar mig huset.
Efter ungefär en halvtimme, när jag är tillräckligt nära, så lyfter jag på min dödskalleluva för att försäkra mig om att kusten är klar.
Attack.
Likt en skugga smyger jag fram och ställer mig med min lie i utkanten av den ljuskägla som kommer från altanen, där ett gäng tobaksinhalerande ungdomar sitter.
Väntar spänt på att de ska lägga märke till mig och bli livrädda.
Någon gör ett sånt där dubbelt ögonkast och säger sedan:
- Vem fan är det? Aha, Linnea. Hehe.. Varför är du så sen? Kom och ta en cigg nu!
Där står jag.
Berövad på skräckens triumf.
Bedövad av ögonblickets nederlag.
Med en plastlie i handen.
Även om jag kom över nerderlaget illa kvickt och återgick till mitt dimmiga sinnelag, så kände jag att i det ögonblicket hade jag lika gärna kunnat byta plats med ett av de tjocka amerikanska barnen.
När jag hör ordet halloween så tänker jag på ett gäng tjocka, amerikanska barn.
Dessa barn springer från dörr till dörr i grannskapet och tigger, nej kräver, godis av små snälla tanter.
Barnen har alla dragit ett lakan med hål för ögonen över sig, dels för att klä ut sig enligt tradition, men även för att gömma sina ultraexpanderade kroppshyddor och slippa känna skam över att de är gravt överviktiga men ändå ger sig ut på kolesteroljakt.
Vem som förde denna vettlösa tradition över Atlanten vet jag inte, men jag antar att denne är värd en liten klapp på axeln, då alla traditioner som bjuder upp till fest är av godo.
Tänkte återblicka till föregående års halloweenfest:
Det är i början av november.
Klockan är runt midnatt, det är förmodligen någon minusgrad i luften.
På avstånd hörs dunket från halloweenfesten.
Jag ser hur ett antal utklädda ungdomar rör sig kring huset med glödande pinnar i sina nävar (inte facklor, cigg).
Löven prasslar under mina ljudlösa steg där jag stryker runt i skogsdungen jämte huset.
Dimman (som uppstod under en lagfest tidigare under kvällen) ligger tät i mitt sinne, men jag är fast besluten att ta mig fram osedd till huset och skrämma skiten ur minst fyra, fem pers.
Manteln fladdrar bakom mig då jag försiktigt springer från ett skydd till ett annat, och sakta närmar mig huset.
Efter ungefär en halvtimme, när jag är tillräckligt nära, så lyfter jag på min dödskalleluva för att försäkra mig om att kusten är klar.
Attack.
Likt en skugga smyger jag fram och ställer mig med min lie i utkanten av den ljuskägla som kommer från altanen, där ett gäng tobaksinhalerande ungdomar sitter.
Väntar spänt på att de ska lägga märke till mig och bli livrädda.
Någon gör ett sånt där dubbelt ögonkast och säger sedan:
- Vem fan är det? Aha, Linnea. Hehe.. Varför är du så sen? Kom och ta en cigg nu!
Där står jag.
Berövad på skräckens triumf.
Bedövad av ögonblickets nederlag.
Med en plastlie i handen.
Även om jag kom över nerderlaget illa kvickt och återgick till mitt dimmiga sinnelag, så kände jag att i det ögonblicket hade jag lika gärna kunnat byta plats med ett av de tjocka amerikanska barnen.
walk over
För länge sedan utsmyckade jag herr Lukas Älverdals mage med följande motiv:
Tyckte för stunden att jag var ganska finurlig som kom på den här idén.
Idag när jag googlade på olika tatueringar så insåg jag att jag mött min överman.
Tyckte för stunden att jag var ganska finurlig som kom på den här idén.
Idag när jag googlade på olika tatueringar så insåg jag att jag mött min överman.
veckans favoritcitat
I brist på annat vettigt att skriva om så tänkte jag dela med mig av den gångna veckans mest underhållande citat som myntats i den Lindahlska klanen. I vanlig ordning så är det fader och broder som står för uttrycken, eftersom syster mest säger förnuftiga saker, och moder mest ger order när hon pratar.
1. "Jag tänkte att vi kunde äta middag vid ett nångång, för sedan vid två så är det ju Robot Wars.." /Fader.
2. "Kolla här då på mitt vapen, en fyr-udd!!" /Broder, hållandes i en gaffel.
3. "Nej, för jag är en hane." /Broder, efter att jag drivit lite med honom och frågat ifall han inte skulle vilja att jag beställde en ny kjol till honom från hm.com.
4. "Man kan ju inte trolla med knäna." /Fader, under den evigt återkommande diskussionen angående mina, enligt honom, skadligt bristfälliga matlagningskunskaper.
5. "Kiwi." /Broder, när moder frågar vilken grönsak han mest gillar att ha till maten.
För en stund sedan ställdes jag inför ett problem.
Problemet bestod av mattetalet 7x8.
Det uppstod ett totalt jävla mörker i min hjärna, jag kunde inte för mitt liv komma på svaret.
Försökte resonera och mixtra med siffrorna, lägga till och dra ifrån, men det var omöjligt att fokusera på vad svaret skulle bli. Mitt huvud kändes lika avlägset som om jag just kommit ut ur giljotinen.
Jag drabbades av en plötslig ångest; min tidigare så skarpa hjärna tycktes vara fylld av en snorliknande substans som uppstått till följd av fyra månaders festande, slappande, och avsaknad från skolarbete.
Jag hade blivit förslappad.
När jag sansat mig efter några ögonblick så dök visserligen svaret på problemet upp, men jag kunde ändå inte skaka av mig skuldkänslorna jag kände mot min kära hjärna.
För att gottgöra den så gick jag in på internet och gjorde några frågor på nåt gammalt högskoleprov.
När jag konstaterat att jag ännu inte blivit dum i huvudet så kände jag mig bättre till mods.
Hjärnan hade nog egentligen velat sätta sig och skriva ett rejält arbete om Rysslands inrikespolitik, men någonstans måste man sätta stopp för dårskapen.
1. "Jag tänkte att vi kunde äta middag vid ett nångång, för sedan vid två så är det ju Robot Wars.." /Fader.
2. "Kolla här då på mitt vapen, en fyr-udd!!" /Broder, hållandes i en gaffel.
3. "Nej, för jag är en hane." /Broder, efter att jag drivit lite med honom och frågat ifall han inte skulle vilja att jag beställde en ny kjol till honom från hm.com.
4. "Man kan ju inte trolla med knäna." /Fader, under den evigt återkommande diskussionen angående mina, enligt honom, skadligt bristfälliga matlagningskunskaper.
5. "Kiwi." /Broder, när moder frågar vilken grönsak han mest gillar att ha till maten.
För en stund sedan ställdes jag inför ett problem.
Problemet bestod av mattetalet 7x8.
Det uppstod ett totalt jävla mörker i min hjärna, jag kunde inte för mitt liv komma på svaret.
Försökte resonera och mixtra med siffrorna, lägga till och dra ifrån, men det var omöjligt att fokusera på vad svaret skulle bli. Mitt huvud kändes lika avlägset som om jag just kommit ut ur giljotinen.
Jag drabbades av en plötslig ångest; min tidigare så skarpa hjärna tycktes vara fylld av en snorliknande substans som uppstått till följd av fyra månaders festande, slappande, och avsaknad från skolarbete.
Jag hade blivit förslappad.
När jag sansat mig efter några ögonblick så dök visserligen svaret på problemet upp, men jag kunde ändå inte skaka av mig skuldkänslorna jag kände mot min kära hjärna.
För att gottgöra den så gick jag in på internet och gjorde några frågor på nåt gammalt högskoleprov.
När jag konstaterat att jag ännu inte blivit dum i huvudet så kände jag mig bättre till mods.
Hjärnan hade nog egentligen velat sätta sig och skriva ett rejält arbete om Rysslands inrikespolitik, men någonstans måste man sätta stopp för dårskapen.
dessa eviga gåtor, del 2
Föregående inlägg väckte tydligen en liten känslostorm bland en del läsare och debatten tog ordentlig fart i kommentarsfältet. Tänkte spinna vidare lite på samma område, alltså hurvida Idoljuryandreas är retarded eller ej.
Om han inte är ett retard, varför köper han då alla sina kläder på Lindex barnavdelning?
Om han inte är ett retard, varför köper han då alla sina kläder på Lindex barnavdelning?
