crapcrapcrap

Idag spelade jag fotbollsmatch.
Den störigaste jag spelat på länge.

Utgångsläget var följande:

- vi (kära HIF dam) spelar i division fem.
- vi ligger tvåa i serien.
- etta ligger smålandsstenar.
- dagens match, den tredje sista, spelas mot just serieledarna.
- vinner vi den här matchen har vi fortfarande chans att vinna serien (hörde jag på ryktesväg iaf).

Det är alltså en ganska viktig match.
Lite av en inofficiell final skulle man kunna kalla det.

Vi går in i matchen med inställningen att det kommer bli grisfotboll.
Vi kommer förmodligen att vara underlägsna, men är beredda att kämpa för kung och fosterland.
En taktik som ofta funkat förrut, och därför var vi vid ganska gott mod då startsignalen ljöd över Västra Mo IP.

Spelet kom igång och det kändes som att vi hade oväntat mycket kontroll över spelet.
Vår backlinje stod stadigare än berlinmuren gjorde under sina glansdagar, och man kunde ana att en viss psykisk svacka infann sig hos våra motståndare.

Plötsligt, 10 minuter in i matchen, slår Linda "Ångvälten" Kårhammer till från sin högerkant. Hon köttar ner hela deras vänsterflank och dräper in ett befriande ledningsmål. Lyckan sprudlade och hela laget verkade få en mental redbull-shot genom detta välsignade mål.

Det skulle dock inte dröja länge innan solen i våra sinnen gick i moln.
Vid ett kritiskt läge i vårt målområde så inträffar ett smärre missförstånd samt en jävligt olycklig träff på bollen.
Vi gör självmål.
Helvete!

Men ack nej! Detta är inte tillfälle för att hänga läpp!
Vi tar tag i situationen, och kommer in hyfsat i matchen igen.
Motståndarna verkar bli mer och mer frustrerade, trots sitt gratismål.

Efter halvtidspausen blir jag mer eller mindre knivhuggen i hälsenan under ett inkast på bortalagets planhalva. Smärtan är nästan förblindande och jag lägger mig ner och hulkar lite smått i någon minut.
När jag slutligen reser på mig och blickar över planen så ser jag hur Smålandsstenar gör sig redo för avspark igen.
"Wtf?"

Tydligen står det nu 2-1.
Praise the Lord.
Allah akbah.
Sweet baby Jesus.

Hoppet hade återvänt.
Vintern var över i Narnia.

Paniken infinner sig hos våra gäster.
De skriker och grälar på varandra.
Tränaren gastar på sina spelare så att hans blodådror säkerligen syns från Treriksröset.
I takt med att hans spelare börjar lipa så känner vi själva hur segervissheten börjar sprida sig bland oss.

Skulle vi verkligen ha turen på vår sida?
Skulle vi vinna denna ödesdigra match?
Skulle vi kanske till och med kunna vinna serien till slut?

Nej.

Vi gör istället ytterligare ett självmål.

4 mål.
2-2.
En futtig pinne.

Förbannat.