crapcrapcrap

Innan jag flyttade till London hade jag ingen större erfarenhet av att leva i kollektiv.
Visst, man har ju vart på ett och annat skenheligt Steningeläger i sin ungdoms dagar, under min tid som hästtönt besökte jag ett ridläger, och på senare år har man ju samsats med ett par tusentals människor på olika festivaler. Men alla dessa företeelser utspelar ju sig bara under en kortare tid.
Nu har jag plötsligt x antal månader framför mig där jag ska leva på gränsen till obehagligt tätt inpå fem andra individer. Hur skulle jag, som vuxit upp med ett visst behov av att vara lite ensamvarg emellanåt, klara av denna påfrestning?

Må det bära eller brista, tänkte jag och packade min väska.

Så här två månader senare har jag en del av facit i min hand.
Det har gått jädrigt bra.
Jag trivs med min nya familj, det råder demokrati och respekt och vad mer som kan tänkas nödvändigt.

Men.

Ja, självklart skulle det komma ett "men".

Men, det finns en sak som gör mig förbannad.
En sak som blir mer och mer vanligt i takt med att tänder dagligen blir borstade.
Någon kanske anar vad jag pratar om.

När man klämmer mitt på tandkrämstuben.
Och den börjar ta slut.
Men så finns det fortfarande massa tandkräm kvar i bakänden.
Tandkräm som ingen tänker ta till vara på?
Tandkräm som jag förtvivlat får klämma fram varenda morgon och kväll.
Bara för att vid nästa tillfälle se att ~5 andra personer har klämt hänsynslöst på mittpartiet av tuben vid flertalet tillfällen under det senaste dygnet.

Ovanstående faktorer framkallar en känsla av vrede och maktlöshet i mitt inre.
Men jag håller det inom mig.
Låt oss behålla det stiltje som råder över sjön på Burrows road 94b.