derka derka
Så var det snart återigen dags för det kommersiella jippot "halloween".
När jag hör ordet halloween så tänker jag på ett gäng tjocka, amerikanska barn.
Dessa barn springer från dörr till dörr i grannskapet och tigger, nej kräver, godis av små snälla tanter.
Barnen har alla dragit ett lakan med hål för ögonen över sig, dels för att klä ut sig enligt tradition, men även för att gömma sina ultraexpanderade kroppshyddor och slippa känna skam över att de är gravt överviktiga men ändå ger sig ut på kolesteroljakt.
Vem som förde denna vettlösa tradition över Atlanten vet jag inte, men jag antar att denne är värd en liten klapp på axeln, då alla traditioner som bjuder upp till fest är av godo.
Tänkte återblicka till föregående års halloweenfest:
Det är i början av november.
Klockan är runt midnatt, det är förmodligen någon minusgrad i luften.
På avstånd hörs dunket från halloweenfesten.
Jag ser hur ett antal utklädda ungdomar rör sig kring huset med glödande pinnar i sina nävar (inte facklor, cigg).
Löven prasslar under mina ljudlösa steg där jag stryker runt i skogsdungen jämte huset.
Dimman (som uppstod under en lagfest tidigare under kvällen) ligger tät i mitt sinne, men jag är fast besluten att ta mig fram osedd till huset och skrämma skiten ur minst fyra, fem pers.
Manteln fladdrar bakom mig då jag försiktigt springer från ett skydd till ett annat, och sakta närmar mig huset.
Efter ungefär en halvtimme, när jag är tillräckligt nära, så lyfter jag på min dödskalleluva för att försäkra mig om att kusten är klar.
Attack.
Likt en skugga smyger jag fram och ställer mig med min lie i utkanten av den ljuskägla som kommer från altanen, där ett gäng tobaksinhalerande ungdomar sitter.
Väntar spänt på att de ska lägga märke till mig och bli livrädda.
Någon gör ett sånt där dubbelt ögonkast och säger sedan:
- Vem fan är det? Aha, Linnea. Hehe.. Varför är du så sen? Kom och ta en cigg nu!
Där står jag.
Berövad på skräckens triumf.
Bedövad av ögonblickets nederlag.
Med en plastlie i handen.
Även om jag kom över nerderlaget illa kvickt och återgick till mitt dimmiga sinnelag, så kände jag att i det ögonblicket hade jag lika gärna kunnat byta plats med ett av de tjocka amerikanska barnen.
När jag hör ordet halloween så tänker jag på ett gäng tjocka, amerikanska barn.
Dessa barn springer från dörr till dörr i grannskapet och tigger, nej kräver, godis av små snälla tanter.
Barnen har alla dragit ett lakan med hål för ögonen över sig, dels för att klä ut sig enligt tradition, men även för att gömma sina ultraexpanderade kroppshyddor och slippa känna skam över att de är gravt överviktiga men ändå ger sig ut på kolesteroljakt.
Vem som förde denna vettlösa tradition över Atlanten vet jag inte, men jag antar att denne är värd en liten klapp på axeln, då alla traditioner som bjuder upp till fest är av godo.
Tänkte återblicka till föregående års halloweenfest:
Det är i början av november.
Klockan är runt midnatt, det är förmodligen någon minusgrad i luften.
På avstånd hörs dunket från halloweenfesten.
Jag ser hur ett antal utklädda ungdomar rör sig kring huset med glödande pinnar i sina nävar (inte facklor, cigg).
Löven prasslar under mina ljudlösa steg där jag stryker runt i skogsdungen jämte huset.
Dimman (som uppstod under en lagfest tidigare under kvällen) ligger tät i mitt sinne, men jag är fast besluten att ta mig fram osedd till huset och skrämma skiten ur minst fyra, fem pers.
Manteln fladdrar bakom mig då jag försiktigt springer från ett skydd till ett annat, och sakta närmar mig huset.
Efter ungefär en halvtimme, när jag är tillräckligt nära, så lyfter jag på min dödskalleluva för att försäkra mig om att kusten är klar.
Attack.
Likt en skugga smyger jag fram och ställer mig med min lie i utkanten av den ljuskägla som kommer från altanen, där ett gäng tobaksinhalerande ungdomar sitter.
Väntar spänt på att de ska lägga märke till mig och bli livrädda.
Någon gör ett sånt där dubbelt ögonkast och säger sedan:
- Vem fan är det? Aha, Linnea. Hehe.. Varför är du så sen? Kom och ta en cigg nu!
Där står jag.
Berövad på skräckens triumf.
Bedövad av ögonblickets nederlag.
Med en plastlie i handen.
Även om jag kom över nerderlaget illa kvickt och återgick till mitt dimmiga sinnelag, så kände jag att i det ögonblicket hade jag lika gärna kunnat byta plats med ett av de tjocka amerikanska barnen.
Kommentarer
Trackback
