crapcrapcrap

Följande text är helt och hållet baserad på verkliga händelser, hur osannolikt det än kan tyckas vara.

För någon vecka sedan begav sig jag och mina små vänner till Halmstad för att festa till det lite i vår gråa vardag. Festandet var mycket uppskattat från allas sida och resulterade i några färgglada klickar i kalendern. Det skedde dock en liten incident vid pastavagnen (som sålde samveteslöst dyrt käk i förhållande till smaken) utanför utestället, en incident som senare skulle visa sig ändra hela min syn på hur jävla pantad en människa faktiskt kan bli.

Det började med ett vanligt anonymt och monotont fyllesnack i stil med "tjeena läget?joo bara fiint, självdå?sammahääär blabla vart är ni ifrån då?blablablavad heter ni osv". Sedan när vi insett att maten var väldigt äcklig egentligen och ville börja dra oss hemmåt så börjar en av de unga herrerna i det andra gänget att propagera för efterfest.
Eftersom vi inte fann något som helst intresse i detta erbjudande så avböjde vi vänligt men bestämt.
När den unge herrens tjatande fortsatte trots detta så avböjde vi igen, mer bestämt än vänligt.
Då inte detta heller funkade så gav vi oss av därifrån helt enkelt, utan krusiduller.

Vid det här laget så borde man enligt det sociala spelets alla regler känna sig dissad, inte sant?

Men icke. Denne unge herre, som jag härefter kommer att tilldela aliaset "Byfånen", hade tydligen aldrig lärt sig dessa regler. För senare under natten dimper ett sms ner i min inkorg, som lyder något i stil med:

"Tur att man har lite kontakter i värnamo så jag fick tag på ditt nr. tänkte bara kolla igen ifall du inte har lust att ses nu?"

What!? Vad gick fel vid denne människas födsel? tänker jag, gud välsigne denna efterblivne varelse, och lämnar sedan saken åt sitt öde.
Men det slutar inte där.
Ett antal samtal med privat nummer dyker upp under natten, vilka också blir ignorerade.
Och helt seriöst, vilken människa med fler än åtta hjärnceller ger inte upp vid det här laget?

Nästa sms löd som följande:

"Ring mig imorgon så ska du få dig en dejt som du kan minnas."

Vad i helvetets innersta kretsar???

Sms nr 3, senare nästa dag: "Godmorgon linnea. Redo för ditt livs bästa dag?"

Nej. Jag tror faktiskt inte det. Jag börjar inse att här har jag att göra med en människa vars självdistans sträcker sig ungefär lika många millimeter som antalet hjärnceller denne besitter. Nu är jag övertygad om att de går att räkna på en hand.

Byfånen addar mig på fejan, men även där blir han ignored.

En tid senare, i fredags närmare bestämt, så ringer ett okänt nummer. Jag gör misstaget att svara.
Det är Byfånen som ringer.
Jag låtsas inte komma ihåg att jag någonsin träffat denna människoliknande varelse, och drar en klassisk lögn som tvingar mig att bryta samtalet.
Men Byfånejävlen ger inte upp ändå.
Under lördagkvällen dyker nästa sms upp: "Vad gör du chordie?:)"
För det första så har varken jag eller någon jag frågade en aning om vad chordie ska betyda, och för det andra så kände jag att nu får det fan räcka.

Jag svarar: "Du fattar verkligen inte när du är dissad?"
Byfånen: "Nej:( det menar du väl inte"
Jag: "Jag har aldrig menat något så mycket i hela mitt liv"
Byfånen: "Hehe söt du är :)"
Jag: "Hehe ful du är :)"

En stund senare..
Byfånen: "Saknar dig..."

Sedan ger jag upp.
Byfånen är tydligen dömd att för evigt leva i en obotlig dumhet, bortom något jag tidigare skådat.

Hittade några bilder på honom:

Här är han på skolresa i Bagdad nån gång under åk 9. *spexar lite och är helt cRaZy iN bAgDad*



Här är hans körkortsbild..
Inte till bil dock, utan till permobil. Inte för att han är handikappad, utan bara för korkad för att lista ut hur man går..