crapcrapcrap

I vanliga fall brukar jag försöka hålla en munter ton här på bloggen, men idag skall ett undantag göras. Visst, man kan läsa följande inlägg med en ton av ironi eller sarkasm eller överdrift eller vafan man nu vill, men i grund och botten är det en rörande berättelse.

Jag kommer att berätta den utan några cencureringar, så hämta en näsduk och en vuxen att hålla i handen (ja Johan, du kan ta katten och hålla den i tassen).

Här kommer det:

Året var 1996 och jag fyllde 6 år.
Såklart bjöds det upp till barnkalas här hemma.
Tårtan stod på bordet, saften svämmade över, och serpentinerna verkade faktiskt göra allting lite roligare.
Till slut var det dags för paketöppningen.
Finalen, så att säga.

Jag tror att jag gillade alla presenterna.
Det finns i alla fall inget minne av att jag inte gjorde det.
Förutom en sak.

Denna sak, var en kaktus.

En kaktus som jag fick av Moa.

Moa, som då skulle föreställa något i stil med min bästis.


En kaktus.

Jag har ett svagt minne av att hon försökte förklara att det inte var hon som valt ut presenten, och vad jag kan minnas så tog vår vänskap inte skada av denna högoddsare till gåva.

Nu kanske ni trodde att det var det där som var det sorgliga?
Fel!
Den sorgliga biten kommer här:

Efter kalaset hamnade kaktusen på min fönsterbräda.
Och där stod den.
År ut och år in.
Under de första sju, åtta åren tog mamma hand om den.
Sedan blev jag stor nog att ta ansvaret själv.
Jag vattnade den någon gång var tredje månad eller så.
Åren fortsatte att gå, och kaktusen växte sig större.
Den stod där på fönsterbrädan och såg mig växa upp.
I mer än ett decennium har den stått där, och vakat.

I år fyller jag 20, och kaktusen fyller alltså 14.

Om den inte har avlidit tills dess.
Idag ser den nämligen ut så här..




Visst skär det i hjärtat?
Att någon ska behöva dö i åldern av fjortis?

Den lilla strimma av hopp som uppenbarar sig i denna berättelse är att kaktusen har sett ut så här ett ganska bra tag. Den verkar ha en livsglädje av titan, och därför vågar jag tro att den kommer att överleva sin 14e, och kanske även 15e födelsedag.

Till sist, Moa, jag hoppas att vår vänskap överlever även om inte kaktusen gör det.


(Nej, jag är inte helt seriös ifall någon tvivlade. Fast jag vill inte att vår vänskap ska dö, Moa. Och jag är faktiskt inte redo att slänga kaktusen än.)