crapcrapcrap

Barn. Baaaaaaaaaaaaaaarrn...

De har en irriterande förmåga att komma med fascinerande dräpande kommentarer.
Man vet att de är äkta, att de inte har några baktankar med det de säger, de talar rakt från hjärtat.

Sen att de förmodligen inte menar nåt illa med sina små dräpare borde man väl ta med i beräkningen. Men när en sån där söt liten unge kommer med en sån där djävulsk replik, ja då tappar man liksom fattningen lite.

Ta till exempel en unge som pekar på en överviktig människa och säger till den:

- Du är tjock!

Vad fan ska man säga?

- Heeeehh hahah jaa joo naeeee joo det är jag väl kanske lite hehe..men såååå säger man väl inte riktigt...

Någon gång lackar man ju ur förmodligen, och drämmer tillbaka en muttrande kommentar i stil med:

- Du är väl inte så jävla snygg du heller ditt lilla gristryne..

Tar barnet åt sig? Nej.
Känner man sig bättre efteråt? Nej, möjligtvis så känner man sig vansinnigt löjlig som argumenterar på den nivån med en liten unge.

Vadan detta ältande om detta fenomen undrar ni då?
Jo! Jag har vikarierat på dagis en del på senaste tiden.
Och idag fick jag en sån där nollställande dräpare:

Jag (för tionde gången ca): Meeeeeeen ät upp din macka nu då! Kom igen lite!

Ungen: Du är dum i huvet.

Jahapp. Ja jo, jag är nog fan dum i huvudet.