miserabelt
För andra gången under ett kortare spektra i tidsaxeln så finner jag mig själv utelåst från mitt hem.
Givetvis är det jag själv som återigen glömt att lägga ut extranyckeln (nej jag har ingen egen nyckel för den föll över bord tillsammans med någon av alla skåpsnycklar jag betat av under figy-tiden).
Klockan är alltså runt ett på natten, det är nästan sådär mörkt så det känns som om man blundar ifall man tittar in i mörkret. Och tidigare under kvällen så blev jag såklart offer för mina vänners dåliga filmval och det blev alltså en skräckis som rullades upp på duken. Dessutom så har jag 0,34 öre kvar på mobilen.
Konstaterande: Jag har varit i mer bekväma situationer i livet.
Efter att ha förbannat mig själv för att vara nästan mer självdestruktiv än Helge Fossmo, så börjar jag banka på dörren.
Inget liv syns till i mörkret.
Upprepar samma procedur några gånger innan jag tar steget vidare till plan B. Plan B är att väcka Ellen, främst eftersom hon förhoppningsvis inte kommer skälla ut mig lika hårt som mor/far förmodligen skulle ha gjort. Så jag stapplar ut i mörkret fram till grusvägen, grabbar tag i en näve småsten och går sedan runt knuten på huset till den sida där Ellens fönster är beläget. Väntar en stund på att mitt mörkerseende ska ativeras så att jag kan lokalisera mitt target. Med pricksäkerhet som en kobra så dröjer det inte jättelänge innan plan B går i lås. En lite smått skärrad Ellen öppnar ytterdörren med ett "Var det du som kastade sten på fönstret? Jag var nämligen livrädd".
Väl inne så tänker jag att det är lika bra att ladda mobilen med en gång, för med erfarenhet av min egen hjärna så kommer jag att glömma bort det annars. Men ack nej! Min hjärna låg redan steget före och hade satt käppar i hjulet; efter en halvtimmes letande och funderande så hade jag fortfarande inte sett röken av min internetdosa.
Helvete. Den är ändå en ganska grundläggande faktor för att vardagen ska fungera. Har i skrivande stund ännu inte funnit den. Ifall jag har glömt den hos någon så kan väl denne förbarma sig över dosan? Tack på förhand.
Det som ytterligare fulländade kvällen var att Johan, som trots att jag klagat x antal gånger över min nackspärr, inte tänker efter före utan tar ett stadigt tag i mitt huvud och drämmer ner det i bordsskivan efter att jag myntat någon mindre lämplig kommentar. Tack Johan, jag mår mycket bättre nu.
Givetvis är det jag själv som återigen glömt att lägga ut extranyckeln (nej jag har ingen egen nyckel för den föll över bord tillsammans med någon av alla skåpsnycklar jag betat av under figy-tiden).
Klockan är alltså runt ett på natten, det är nästan sådär mörkt så det känns som om man blundar ifall man tittar in i mörkret. Och tidigare under kvällen så blev jag såklart offer för mina vänners dåliga filmval och det blev alltså en skräckis som rullades upp på duken. Dessutom så har jag 0,34 öre kvar på mobilen.
Konstaterande: Jag har varit i mer bekväma situationer i livet.
Efter att ha förbannat mig själv för att vara nästan mer självdestruktiv än Helge Fossmo, så börjar jag banka på dörren.
Inget liv syns till i mörkret.
Upprepar samma procedur några gånger innan jag tar steget vidare till plan B. Plan B är att väcka Ellen, främst eftersom hon förhoppningsvis inte kommer skälla ut mig lika hårt som mor/far förmodligen skulle ha gjort. Så jag stapplar ut i mörkret fram till grusvägen, grabbar tag i en näve småsten och går sedan runt knuten på huset till den sida där Ellens fönster är beläget. Väntar en stund på att mitt mörkerseende ska ativeras så att jag kan lokalisera mitt target. Med pricksäkerhet som en kobra så dröjer det inte jättelänge innan plan B går i lås. En lite smått skärrad Ellen öppnar ytterdörren med ett "Var det du som kastade sten på fönstret? Jag var nämligen livrädd".
Väl inne så tänker jag att det är lika bra att ladda mobilen med en gång, för med erfarenhet av min egen hjärna så kommer jag att glömma bort det annars. Men ack nej! Min hjärna låg redan steget före och hade satt käppar i hjulet; efter en halvtimmes letande och funderande så hade jag fortfarande inte sett röken av min internetdosa.
Helvete. Den är ändå en ganska grundläggande faktor för att vardagen ska fungera. Har i skrivande stund ännu inte funnit den. Ifall jag har glömt den hos någon så kan väl denne förbarma sig över dosan? Tack på förhand.
Det som ytterligare fulländade kvällen var att Johan, som trots att jag klagat x antal gånger över min nackspärr, inte tänker efter före utan tar ett stadigt tag i mitt huvud och drämmer ner det i bordsskivan efter att jag myntat någon mindre lämplig kommentar. Tack Johan, jag mår mycket bättre nu.
Kommentarer
Postat av: JOHAN
everything I do, I do it for you! my dear second part! ;)
Trackback
