crapcrapcrap

Igår kväll vid ca 23.30 insåg jag med bestörtning att jag kl. 08.00 följande morgon förväntades infinna mig på vårdcentral väster för att genomgå ett/en spirometritest/undersökning (någon form av astmatest som jag erbjudits att göra till följd av en enträgen hosta som varat ända sedan ayia napa.....).

Innan jag går vidare med händelseförloppet så tänkte jag bara inflika att jag under morgonen fick ett plötsligt infall och gick med på min kära moders förslag, vilket innebar att jag åkte bil med henne in till Värnamo, med en cykel hängandes på dragkroken. Jag skulle cykla hem. Gud så hurtigt, jag vet. Detta beslut skulle jag dock bittert få ångra.

Tillbaka till vårdcentral väster.
Innan startskottet för spirometrin avlossas så ska det givetvis ställas några allmänna frågor. Och givetvis så ingår "Röker du?" i dessa allmänna frågor.
"Mjaa nån gång ibland, när det är fest och så...", blir ju oftast svaret. Så även i mitt fall.
"Du förstår att rökning är väldigt farligt, det är en drog! Och det är jääääääättelätt att bli beroende."

No shit.

Utöver denna ovärderliga genomgång av niktotinets inverkan på människokroppen så rök jag även på att ställa mig på den förhatliga vågen.
Jag som lyckats undvika detta djävulens påfund i flera år fick återigen konfronteras med fanskapet.
Överlevde både konfrontationen och spirometrin med hedern i behåll. Hade varken astma eller någon form av dold fetma.

Så var det dags för hemfärden.
Efter att 50 meter har avverkats utan att jag fått upp farten så tittar jag ner på däcken.

Helvete. Däcken innehöll mindre luft än vad mina lungor gjorde under utandningsmomenten på spiroskiten.

Framför mig hade jag en 1,5 mil lång väg hem.

När jag kommit halvvägs var jag spyfärdig av utmattning.

När det äntligen kom en rejäl nerförsbacke så rullade cykelhelvetet långsammare än när jag kämpade mig fram i uppförsbackarna.

De där eventuella extra kilona som djävulsvågen visade är nog med största säkerhet utplånade numera.