crapcrapcrap

Att äta frukost har alltid varit något av ett lite heligt inslag i min vardag.
Under de senaste åren har jag alltid stigit upp minst en halvtimme tidigare än vad jag egentligen behöver, för att kunna avnjuta denna heliga stund i lugn och ro.

Jag kommer ner i köket, sätter på kaffebryggaren, försöker att ignorera hunden och kattens förtvivlade rop på uppmärksamhet och mat, rotar igenom skafferi och kylskåp i jakt på något åtråvärt att äta, tvingas till slut ge efter för djurens krävande attityd, osv.
Till slut kan jag slå mig ner vid bordet, och då vill jag gärna förgylla min frukost med någon form av litteratur. Ofta blir det VN eller den förhatliga Kalle Anka, kanske baksidan på mjölkpaketet, eller vad fan som helst.

Idag slutade det med att bondekulturstidningen Land fick bli min underhållning.
Jag plöjde igenom den ena förbluffande onödiga artikeln efter den andra.
Slutligen så anlände jag till annonssidorna.

Den gymnasieutbildade marknadsföraren inom mig började nästan gråta vid flera tillfällen.
Vid ännu fler tillfällen skrattade den.

Gun Sjödin hade visserligen inte den mest underhållande annonsen, men troligtvis den utan tvekan mest korkade (jag har letat igenom nästan hela mitt ordförråd och jag hittar inget bättre ord för att beskriva den):



Jag vet inte om jag är helt ute på djupt vatten när jag påstår att den enda ungdomen som kan tänkas längta efter älgjakten är den övermogna?

Och att den enda ungdomen som överhuvudtaget läser Land, får syn på Guns annons, samt ringer och beställer hennes CD, är den som är på väg mot total förruttnelse?

Meeen vem är jag att döma? Ingen! Därför lämnar jag alla fördomar om Gun Sjödin och hennes fans osagda. Jag bara spekulerar...