crapcrapcrap

En av många fina traditioner vi har i Hånger IF är att damlaget åker till fjällen varje år (medan herrlaget väljer att åka på träningsläger, pff! (Kan iofs kanske bero på att utförsåkning inte ligger i naturen för en majoritet av dem..(Notera att detta är en blogg fylld med sarkasm och liknande, men utan främlingsfientlighet.)))(Jag börjar känna avsky mot paranteser nu.).

Hur som helst så börjar denna tradition återigen att närma sig (och jag har fortfarande inte betalt in den första avgiften på respektingivande 100 kr, eftersom min plånbok är spårlöst försvunnen och jag är ekonomiskt handikappad för tillfället), och för att komma lite i stämning så kollade jag igenom några bilder från föregående år.

Utan förvarning dyker följande bild upp på skärmen...



...och jag nästan kastar mig baklänges av förvåning och skräck.

Vad i helvete är det för något missfoster?

Jo just det, det är min arm.
Efter en riktig vurpa i backen.
Inte med skidor eller bräda.
Utan med pulka.

He-he.

Det gjorde i alla fall riktigt ont vill jag minnas.
Sådär så man inte kan välja ifall man ska skratta eller gråta.
Man bara ligger där och vrider sig i smärta och får fram lite skeptiska skrattljud, samtidigt som gråten bränner bakom ögonlocken.

Viserligen så är vinkeln på bilden ansvarig för ungefär 45 % av svullnaden, det var inte riktigt så illa i verkligheten. Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra armen med en kycklingklubba.




Ganska likt, om jag själv får säga min åsikt.