crapcrapcrap

Jag ska börja med att erkänna att uppdateringen på "crapet" har varit under all kritik den senaste tiden, vilket beror på att inspirationen gick och självdog för ett tag sedan.
Men jag gissar och hoppas att min inspiration är någon form av kattliknande skapelse, som alltså kommer att återuppstå upp till nio gånger, innan den slutgiltigen dör för evigt.
Visserligen så har den inte helt återuppstått än, men jag anar att det är nåt som börjar kräla runt i askan så att säga.


I helgen var det cup igen.

Det gick som vanligt.

Vi förlorade alltså.

Är det något jag kommer att ta med mig vidare i livet från HIFs damlag så är det immunitet mot nederlagens besvikelse.
Att förlora en match är numera som att ta första klunken ur en lite för skarp grogg, - man ryser till lite och skrynklar ihop ansiktet, men det går snabbt över och livet fortsätter utan vidare.

Men jag gillar det där laget väldigt mycket, det ska ni veta! Om det inte vore för er så hade jag aldrig fått för mig att förlora så här många gånger...

Nåväl! Nog med sentimentalt pladder, det jag tänkte berätta var att ett litet kul missöde inträffade under vår första match:

Cupen utspelades i Greklaveds inomhushall, som rymmer en fotbollsplan och en kortsida med läktare.
På planen spelar Hånger IF mot ett annat lag.
Ur speakerbåsets högtalare rabblas alla spelarnas namn upp, och sedan blåses matchen igång.

Men speakerfanskapet stänger icke av micken.

Ett dovt pladder hörs under hela matchen, vilket ju inte hade varit så himla farligt, om vi bara hade sluppit att höra dem säga:

- De där Hånger var ju kanske inte så jävvla dåliga trots allt..



Visst, det är kul att vi överraskade positivt.
Men man undrar ju lite hur snacket går... Heeeh.

För övrigt så blev jag nerskjuten också.
En relativt jättestenhård volley rakt i fejjan.
Jag golvades och förlorade fokus i någon sekund.
Sedan ruskade jag på huvudet, reste mig upp
med halva ansiktet bedövat och en dubbelsidig fläskläpp.