crapcrapcrap

Igår var det återigen dags för årets höjdpunkt här i Hånger. Hångerdagen alltså, klassikern.

Som aktiv medlem i Hångers IF (arrangören) skulle jag självklart vara med och hjälpa till.
Min lott föll på att sälja lampor på loppisen.

Detta hade varit en fullt överkomlig syssla, om det inte vore för att jag lyckades pricka in årets baksmälla just denna dag.

Efter tre timmar fyllda av försök att vara trevlig mot kunderna, av tittande på klockans orörliga visare, och till viss del lite kalvande ute i Hångerskogarna så fick jag traska hem.

Väl hemma ser jag att båda bilarna är borta, vilket oftast även innebär att alla dörrar är låsta.
En svag känsla av att något inte riktigt står rätt till börjar krypa längs ryggraden, det är något jag glömt att göra som jag inte borde ha glömt.
Efter en stunds rotande i minnet inser jag vad som är fel.
Den enda extranyckeln in till huset ligger på min säng.
Inne i det låsta huset.

Vad gör jag?

Går och hämtar en stege såklart.

Pallrar upp den mot väggen på uterummet, vars tak är beläget precis under päronens sovrumsfönster.
Klättrar upp på stegen, känner lite på tegelpannorna, sitter de verkligen fast på nåt sätt över huvud taget?
Bestämmer mig för att chansa och kravlar mig upp på taket.
Jodå, det håller.
Kommer upp på taknocken och kryper fram till fönstret, och ja, det är öppet.
Men. Det sitter ett myggnät i vägen.

Helvete.

Ska jag ta sönder myggnätet?
Naaah..inte riktigt värt det kanske..

Lyckas bända upp myggnätet så pass mycket att jag får in min underdimensionerade underarm (se föregående inlägg) och kan få loss haken från insidan.

- Jag var inne.

Fem minuter senare kommer mina små vänner och hämtar upp mig för att åka och kolla på tennis.
Varför i helvete var jag tvungen att ta mig in i huset? Varför inte bara vänta utanför?