crapcrapcrap

Jag har hört från lite olika håll att Harrysvakterna har misskött sig en del under helgen.
Jag kan eventuellt ha förklaringen till detta:

Alternativ 1.
De har läst följande möjlkpaketstext och därav blivit förbannade, sedan tagit ut sina aggressioner på Harrysgästerna.

Alternativ 2.
De har läst följande mjölkpaketstext och tagit den som någon form av komplimang som de nu vill leva upp till.






Men om jag ska vara ärlig så tror jag inte på något av dessa alternativ.
Jag tror att dörrvakter helt enkelt är lite lätt dumma i huvudet i allmänhet, och därför har mjölkpaketsförfattarna valt att göra ovanstående jämförelse.

Måste även tillägga att jag älskar och förundras över valet av tema på baksidan av det här mjölkpaketet.
(Gissar spontant på att denne någon som valde temat har varit riktigt förbannad på en dörrvakt nyligen.)
Jag har för mig att de här små skapelserna oftast brukar vara riktade mot barn.
Och vad ska man säga?
Det är väl lika bra att förbereda dem på den tragiska verkligheten i det svenska dörrvaktssystem, så de inte blir besvikna om tio år när de ska in på Harrys med falsk stämpel för första gången.

Käkade precis upp den sista biten i min chokladkalender tror jag. Det kan eventuellt ligga någon kvar i någon lucka som jag inte hittat. För visst är det jädrigt svårt att hitta luckorna ibland?
I alla fall så är jag glad att den här kalendern är slut, för det är den fulaste jag har haft på många år. Den ser bara kommersiell och falsk ut, ingen julkänsla över den.
(För dem som är nyfikna så kan jag meddela att jag utförde aldrig min idé om att käka upp lucka 24 i brorsans kalender.)
Och på tal om julen, är det bara jag som har en känsla av att julen är lite överhajpad i år?

Tänkte dela med mig av min kära gran som står här i rummet och sprider glädje och ljus.
Den är väldigt vacker och symmetrisk, men också ca 1,5 kvadratmeter för stor.

Här kommer en liten bildserie som illustrerar hur ganens födelse gick till.

  Nyhuggd, väldigt nöjd med mitt val av gran.

 Släpa hem den.

  Ellen vill va med och posera.

 Och här har vi resultatet.

Ja, den är väldigt vacker. Jag vet det.

Men som vanligt så slinker det in en negativ aspekt i allt jag tar mig för, och i det här fallet bestod den delen i att grandjävulen började barra ca tio minuter efter att jag installerat den i rummet.


Jag skulle vilja skänka en tacksam tanke till Telia för att ni hjälpte mig ur min julklappsknipa. Ert sms om Spotify Free-kontot räddade mig från att eventuellt göra brorsan besviken över antalet julklappar.

Nu är jag så illa tvungen att gå ut och göra en snögubbe.
Funderar på att göra den i Hitlerstyle haha.
Återkommer isf med dokumentation av detta.

God jul osv!

Jag slänger ett öga på familjens gemensamma almenacka (vet att det stavas almanacka, men det ser så åt helvete fel ut så jag skiter i det) för att kolla upp någon arbetstid eller liknande.
Jag finner den information jag söker, och vänder mig om för att gå vidare i livet. Trodde jag.

När jag har roterat ca 90 grader från väggen med almenackan så får jag en sån där "vafan var det jag såg?"-uppenbarelse. Jag stannar upp under en halv sekund innan jag hastigt roterar tillbaka.

På översta rutan i den andra kolumnen från vänster, den som alltid varit min, har någon skrivit dit mitt namn. Just detta är inget ovanligt, eftersom jag inte brukar skriva dit mitt namn (vet ju ändå vilken spalt som är min liksom).
Nej, det som fångade min uppmärksamhet vad detta sattyg:




Någon har skrivit dit mina initialer och ritat en gris.  ?!!


Min första tanke är nåt i stil med "w00t?!", sedan börjar jag tänka rationellt igen och då står det klart att jag måste hämnas.

Att lista ut vem förövaren är var inte speciellt svårt.
Det är bara Hannes som använder sig av initialer.
Det är bara Hannes som fortfarande ritar så dåligt.
Det är bara Hannes, och eventuellt jag, som har tillräckligt mycket fritid till sånt här.

Numera ser det därför ut så här på decemberbladet:




Och eftersom anfall är bästa försvar så garderade jag mig med följande symbol på februaribaldet 2010:

En idé har legat och grott i mina tankar under några dagar nu.
Idén är en form av practical joke, som man brukar kalla det.
Det som hindrar mig från att genomföra idén är att jag vet inte om det kommer uppskattas av de drabbade. Kan inte riktigt avgöra om det är kul eller bara elakt.

Mina offer hade i alla fall varit Hannes och Ellen.
Resultatet av min idé hade varit att på julaftons morgon,
när de vaknar och är lite sådär smålyckliga,
och ska öppna den sista luckan i chokladkalendern,

så är den tom.


För jag har öppnat deras luckor sådär försiktig, så man kan stänga dem igen så att det ser ut som att de är oöppnade. En teknik som jag är ganska skillad på, efter många års övande.
Ellens bit hade jag ätit upp, eftersom hon är lite mer mogen än Hannes och bör kunna tackla en sån motgång.
Hannes bit hade jag varit tvungen att spara, och ta fram den till honom när han är på väg mot en eventuell gråt.

Måste allvarligt fundera över detta.
Jag tror det kan vara värt en eventuell gråtattack.

Klockan är 18.27.
Träningen börjar 18.30.
Min tidsoptimism är återigen nära att klassas som ett handikapp, och det är dags att lägga benen på ryggen.

Jag slänger på mig jacka och skor, häver ner mina fotbollsgrejer i en påse, och störtar ut genom dörren.
Jag inviger den ca 500 meter långa färden till träningen i ett tempo som får mina fötter att slira i det dagsfärska snöslasket.
Jag kommer fram till det första av tre hinder på min färd (som går genom en kohage, kanske jag ska tillägga).

Hindret består av ett dubbelstängsel.
Först taggtråd.
Sedan elstängsel.

Mellan dessa två finns ca 15 cm mellanrum, vilket betyder att man på något sätt måste klippa båda två samtidigt.
Jag hoppar inte över, eftersom jag har haft VÄLDIGT dåliga erfarenheter av det.
Därför måste jag krypa under.

Jag kastar mig ner på marken.
I slasket.
Gör en ansats att kräla under taggtråden.

Aj som i helvetets innersta kretsar.

Mitt hår, som har en tendens att vara tovigt, fastnar såklart i taggtråden.
Där sitter jag, fast i någon slags fosterställning.
Jag pillar och trixar febrilt med håret medan jag känner hur slaskvätan tränger in i mina joggingbyxor.
För mitt inre ser jag hur sekundvisaren tickar.

Visserligen så var det ingen rävsax eller liknande det handlade om, men ändå, att fångas i en fälla måste kännas ungefär likadant. Lite värre kanske.


Efter en liten stund kommer jag i vilket fall som helst loss från fällan och löper vidare.
Hinder nummer två (stängsel) klarar jag utan några incidenter.
Hinder nummer tre (stängsel) klarar jag inte utan incidenter.
Eftersom det är ganska mörkt ute vid det här laget så är jag lite osäker på vart stängseltråden befinner sig. Så jag stannar en bit framför och försöker lokalisera den.
Jag stirrar och kisar om vartannat.
Tiden går.
Jag går fram en bit och försöker känna tråden med armen, men får inte nåt begrepp om vart den är.
Tiden går...

- JAHAAA, det är ingen tråd där längre! Heeh.

Jag har en ganska bra bild över hur ointelligent jag måste ha sett ut under den här färden.

Slutligen anländer jag till träningen 18.35.

Godkänt.

I samband med projektarbetet som jag Sara och Moa gjorde i trean, så beställde jag en bunt med visitkort till projektet.
Jag köpte dem för ett mycket förmånligt pris från Vistaprint.se.

Visitkorten fick vi aldrig någon användning för, men Vistaprints erbjudandemejl har förgyllt många stunder i mitt liv sedan dess.

Inte minst idag:







Bara kolla på den.!


Den tanke som slår mig, (förutom vad för slags nyckelring det handlar om när dess värde är otroligt) är vad det är för människa som har knåpat ihop den här annonsen.

Är det en man eller kvinna?
Svensk eller kanske tysk?
Ensamstående?
Gammal eller ung?
Efterbliven eller inte?
Hur fick denne någon jobbet?

För er som blir sugna på att göra ett litet fynd från Vistaprint måste jag tyvärr meddela att det är inte riktigt så billigt som man kanske kan få för sig.
De 250 gratis visitkorten jag beställde en gång i tiden kostade mig till slut ca 90 kr.
Ja, ni läste rätt.
(drar efter andan)
Hela 90 SEK......

Jag ska börja med att erkänna att uppdateringen på "crapet" har varit under all kritik den senaste tiden, vilket beror på att inspirationen gick och självdog för ett tag sedan.
Men jag gissar och hoppas att min inspiration är någon form av kattliknande skapelse, som alltså kommer att återuppstå upp till nio gånger, innan den slutgiltigen dör för evigt.
Visserligen så har den inte helt återuppstått än, men jag anar att det är nåt som börjar kräla runt i askan så att säga.


I helgen var det cup igen.

Det gick som vanligt.

Vi förlorade alltså.

Är det något jag kommer att ta med mig vidare i livet från HIFs damlag så är det immunitet mot nederlagens besvikelse.
Att förlora en match är numera som att ta första klunken ur en lite för skarp grogg, - man ryser till lite och skrynklar ihop ansiktet, men det går snabbt över och livet fortsätter utan vidare.

Men jag gillar det där laget väldigt mycket, det ska ni veta! Om det inte vore för er så hade jag aldrig fått för mig att förlora så här många gånger...

Nåväl! Nog med sentimentalt pladder, det jag tänkte berätta var att ett litet kul missöde inträffade under vår första match:

Cupen utspelades i Greklaveds inomhushall, som rymmer en fotbollsplan och en kortsida med läktare.
På planen spelar Hånger IF mot ett annat lag.
Ur speakerbåsets högtalare rabblas alla spelarnas namn upp, och sedan blåses matchen igång.

Men speakerfanskapet stänger icke av micken.

Ett dovt pladder hörs under hela matchen, vilket ju inte hade varit så himla farligt, om vi bara hade sluppit att höra dem säga:

- De där Hånger var ju kanske inte så jävvla dåliga trots allt..



Visst, det är kul att vi överraskade positivt.
Men man undrar ju lite hur snacket går... Heeeh.

För övrigt så blev jag nerskjuten också.
En relativt jättestenhård volley rakt i fejjan.
Jag golvades och förlorade fokus i någon sekund.
Sedan ruskade jag på huvudet, reste mig upp
med halva ansiktet bedövat och en dubbelsidig fläskläpp.

"Tag en välkänd, folkär figur och förvandla denne till ett pedofilaktigt sexobjekt.
En fördel är ifall figuren i fråga är en symbol för något som berör många,
och som varit mer eller mindre heligt för de flesta ända sedan barnsben.

Bra exempel på sådana figurer är:

Jultomten (samt Arne Weise)
Astrid Lindgren (samt alla figurer i hennes böcker)
Jesus
Andra offentliga personer som varit med under många decennier."

Grattis RFSU, ni har klarat första prövningen i "Hur man utför ett mentalt sexuellt massövergrepp" med bravur! Jag är övertygad om att jag inte var den enda som kännde mig så smutsig och förtvivlad att jag ville åka raka vägen hem och bränna mina kläder och sätta mig i fosterställningen under duschen (som i Ace Ventura ja), efter att ha stött på den här bilden:







Till er som tänker att "det är ju i alla fall bra marknadsföring kanske", vill jag bara säga knip käft.
Det är inte värt det!!

Jag har hjort en ren.


He-he-he!

Jag är på mitt rum och lyssnar på musik.
För stunden så är det någon av Coldplays låtar som flödar genom högtalarna.
Pappa kommer in i rummet.
Han stannar upp och lyssnar en stund, för att sedan haspla ur sig;

- Är det här de där 'Hannah Montana'?

Jag granskar honom tvivelaktigt under några sekunder;

- Nej.

Att äta frukost har alltid varit något av ett lite heligt inslag i min vardag.
Under de senaste åren har jag alltid stigit upp minst en halvtimme tidigare än vad jag egentligen behöver, för att kunna avnjuta denna heliga stund i lugn och ro.

Jag kommer ner i köket, sätter på kaffebryggaren, försöker att ignorera hunden och kattens förtvivlade rop på uppmärksamhet och mat, rotar igenom skafferi och kylskåp i jakt på något åtråvärt att äta, tvingas till slut ge efter för djurens krävande attityd, osv.
Till slut kan jag slå mig ner vid bordet, och då vill jag gärna förgylla min frukost med någon form av litteratur. Ofta blir det VN eller den förhatliga Kalle Anka, kanske baksidan på mjölkpaketet, eller vad fan som helst.

Idag slutade det med att bondekulturstidningen Land fick bli min underhållning.
Jag plöjde igenom den ena förbluffande onödiga artikeln efter den andra.
Slutligen så anlände jag till annonssidorna.

Den gymnasieutbildade marknadsföraren inom mig började nästan gråta vid flera tillfällen.
Vid ännu fler tillfällen skrattade den.

Gun Sjödin hade visserligen inte den mest underhållande annonsen, men troligtvis den utan tvekan mest korkade (jag har letat igenom nästan hela mitt ordförråd och jag hittar inget bättre ord för att beskriva den):



Jag vet inte om jag är helt ute på djupt vatten när jag påstår att den enda ungdomen som kan tänkas längta efter älgjakten är den övermogna?

Och att den enda ungdomen som överhuvudtaget läser Land, får syn på Guns annons, samt ringer och beställer hennes CD, är den som är på väg mot total förruttnelse?

Meeen vem är jag att döma? Ingen! Därför lämnar jag alla fördomar om Gun Sjödin och hennes fans osagda. Jag bara spekulerar...

Bla bla bla, jag är dålig på att uppdatera, bla bla bla.
Jag vet.

Jag tänker dock inte ta på mig hela skulden för det.
Minst 30 % av ansvaret tänker jag skjuta över på http://blogg.he.

Kan jag hjälpa att de stänger ner hela systemet när jag är mitt uppe i skapandet av ett inlägg?
Nej, det kan jag inte.

Och ja, jag vet att jag skrev http://blogg.he.

He är landsbeteckningen för Helvetet, vilket är det enda tänkbara land där den här pissdomänen möjligtvis kan vara registrerad.



Så för att lätta upp stämningen lite här på slutet så tänker jag publicera en gammal goding, som man brukar kalla dem. Inte helt oväntat så föreställer den Johan, under en av hans glansdagar på Forsheda högstadie:



Kom ihåg Johan, 'all publicitet är bra publicitet'.

Följande videoklipp kom till världen en vacker dag i somras.
Jag, Johan och Sara hade intagit Lannas golfbana för att som så många gånger förr ta del av golfandets stora utbud av bittra nederlag.
Tack och lov så inträffar ju sådana här saker då och då:



Notera att den lille gossen ljuger.
Han påstår vid ett tillfälle att "Det här är mitt andra slag ja".
Då har han gjort utslaget (som hamnade i diket haha), ett slag.
Sedan petar han till bollen, vilket enligt golfens alla regler räknas som ett slag; två slag.

Alltså ska herr Alvarsson slå sitt tredje slag.

Notera även att man kan höra på hans överdrivna övertygelse att han vet att han ljuger.
Hur han poängterar att han har gjort sitt "tredje slag" och hoppas att ingen tänker påpeka att han faktiskt är inne på sitt fjärde.
Han är allt en liten vinnarskalle, den där grabben.
Precis som sin far.
Hur vet jag det, undrar ni då?
Jo, för jag och min far har mött Johan och hans far i en badmintonmatch en gång i tiden.
Där fick man se hur det ocivilicerade grottmänniskoarvet fortfarande ligger kvar djupt inom oss.
Men det är en annan historia..

Till sist så undrar jag ju varför Johan inte väljer att plikta ett slag, istället för att gå ner i spagat över ett dike och försöka slå upp en boll som ligger så djupt nerbäddad i gräset att Helvetet finns inom närmare räckhåll än greenen?

Kul var det i alla fall.

Som många redan vet så har det förekommit den del action i Hånger under de senaste dygnen.

Ett gäng banditer har härjat runt i trakten.
Deras huvudsakliga byte verkar än så länge vara motorsågar, vilket skrämmer mig en aning.
Vad för slags djävulskt illdåd har de tänkte utföra med alla dessa motorsågar?
Jag har aldrig sett Motorsågsmassakern, men det faktum att filmen existerar gör att jag får onda aningar.

Men eftersom jag är en någorlunda rationell människa så faller min slutgiltiga gissning på att det är ett gäng polacker som planerar att ge sig in i timmerbranschen.

I vilket fall som helst så ligger det ju till på det viset att vi har en hund här hemma.
En ganska stor, svart, och förhållandevis respektingivande sådan.
I vanliga fall så brukar hon vara ganska så på alerten när någon eller något närmar sig huset, hon ger av ett skall eller två. Eller trettioåtta.
Men vad sa hon när tjuvarna var här och besudlade våra ägodelar och vår trygghet?

Inte ett käft.



Bella.

Hon är precis som mina nerver, - när det väl gäller så sviker dom.

London var fint.
Riktigt fint, även om resan mestadels gick i vredens tecken.
Det ord som yttrats mest under våra fem dagar är JÄVLARR (med stark betoning på varenda bokstav).

Tätt därefter kommer "JÄvla INdier".
Inte för att vi har något emot indier, men eftersom Londons befolkning verkar bestå till 65 % av detta folkslag så var det oftast dem som blev föremål för vår irritation.

Vilka var då irritationsmomenten?
 Jo, utan inbördes ordning:

- trängsel
- försenade bussar
- tröga receptionister
- tröga och äckelfula receptionister
- stulen plånbok
- trängsel igen
- konsekvenserna av en stulen plånbok

Men eftersom vi mer eller mindre är födda med en konstant lycka inombords så tog vi oss igenom alla momenten med en bitter och förbannande kommentar, tätt följt av ett rejält garv.

En annan fras som användes flitigt var "Vi är ju på semester";

Varje gång någonting var lite för dyrt, - Äh! Vi är ju på semester.

Varje gång man funderade på om man skulle köpa en öl till eller inte, - Vafan! Vi är ju på semester.

Varje gång vi fyllde på kontokortet, - Jaajaa, vi är ju på semester...

Sista gången vi fick anledning att använda frasen var när det var dags att checka in väskorna på hemresan.
Vi stod i kön som började fyllas på allt mer, och man kunde på ett eller annat sätt urskilja ganska många svenskar i vår närhet.
Eller nej, jag kunde urskilja dem, Mimmi kunde inte det.
För när det var dags att ta fram pass och biljett så hittar inte Mimmi sitt pass.
Hon börjar febrilt att rota igenom fack efter fack på väskan.
Irritationen stiger.
Svordomarna kommer mer och mer frekvent.
Folk runt omkring börjar skruva lite på sig.
Till sist hittar hon passet, men får inte ut det ur väskan.
Vreden och irritationen rinner slutligen över och med avgrundsvrål skakar hon om hela Zone F på Stansted;

AAAHHH PASSFITTAA!!!!!

Varenda svensk vänder sig om och ser två stycken tjejer med varsitt lätt rödfärgat ansikte, Mimmis på grund av ilska och mitt till följd av att försöka hålla inne ännu ett vansinnesgarv.
Ungefär så har resan sett ut mer eller mindre all vaken tid.
JÄVLAR VAD KUL DET HAR VARIT!

På återseende, London.

Rachmaninoff, en stock rapé samt lite Vanlig vodka.
Mer behövs inte.

haha! killen måste ju bli helt mentalt körd i botten av denna ljuva psykiska misshandel!:) passa dig bara för honom när tiden har tagit ditt fysiska överläge ifrån dig!